Skimrande och ödesmättat värmländskt snölandskap. Tilltalande för vuxna. Men för barn? ILLUSTRATION: Lars Lerin

Av Gunhild Arby

Det bästa med Lars Lerins fjärde barnbok är att man tycker sig höra konstnärens varma och vänliga röst genom hela boken. Det sämsta med boken, om man nu vill ge den till barn, är samma sak. För Lars Lerin talar inte till barn på barns nivå.

En bra barnbok utgår oftast från barns verklighet och ser saker och ting ur barnens ögon. Det handlar inte om att sänka sig till barns nivå utan om att upphöja sig till barnens sätt att se på saker och ting.

Detta vet i dag de flesta barnboksförlag. Därför kan man undra varför Bonnier Carlsen ger ut Kattjakten som en barnbok, när det finns så lite barnperspektiv i den.

Det enkla svaret är att kändisskap säljer. I min lokala Akademibokhandel finns en halv hylla med Lerins fjärde barnbok. Få bilderböcker kommer i närheten av den exponeringen. Så ser marknadslogiken ut.

Älskansvärd

Finns det överhuvudtaget någon som är lika folkkär som Lars Lerin just nu? Hans personliga tv-program har gjort succé, hans utställningar och det egna museet Sandgrund drar till sig folk som flugor till en sockerbit, och hans akvareller – grunden till berömmelsen – är så högt värderade att konstkännare som tidigt köpt på sig några kan finansiera både det ena och det andra genom att sälja av en Lerintavla.

Dessutom framstår han som så genuin och sympatisk att man bara måste älska honom.

Måste man för den skull köpa hans barnböcker? Nej, inte om man vill ge barnen bra barnböcker.

Kattjakten är en fin presentbok till alla vuxna som njuter av Lars Lerins drömskt skira och självlysande landskap. Här skildrar han, som så ofta, sitt Värmland inbäddat i snö, med lågt hängande, skimrande skyar som ger husen en både ödesmättad och innerlig ton. Det är en mycket vacker bok, elegant formgiven av Lars Lerin själv och av Maritha Frykelid, härlig att bläddra i för en vuxen.

Men var är bilderna som drar in barnen i berättelsen? De enda illustrationer som känns barnvänliga är några enstaka kattbilder och en liten trollkrumelur längst ner på en sida. Och var är den barnvänliga texten? Det räcker inte att låta två små pojkar driva handlingen; det måste till en känsla för hur barn pratar och tänker, och det gör det inte här.

”Men vart tar myrorna vägen, alla sommarens myror som myllrar på stigen?” kan det låta när fyraårige Rafael talar. Treårige Gabriel uttrycker sig med samma vältalighet:  ”Men Mimi och Silling är ju inga lejon. De får mat av oss på ett fat och behöver aldrig gå hungriga, så varför jaga?”

Ingen kul jul utan katt

Historien är enkel och miljön välbekant för alla som följt den Lerinska gemytliga framfarten: I ett gult hus bor pappa Lars, pappa Junior och barnen Gabriel, tre år och Rafael, fyra. Samt två katter, Mimi och Silling.

Dagen före julafton upptäcker barnen att Silling har försvunnit och det är då den stora kattjakten ska ta fart. För utan Silling blir det ingen rolig jul för någon i den här värmländska familjen.

Det är bara det att kattjakten aldrig tar riktig fart.  De letar och letar, i ateljén, i jordkällaren där trollet bor, kollar sjöboden, spanar under bryggan utan att någon spänning uppstår.

Beskäftigt

Alltihop blir inte bättre av att vänlige pappa Lars då och då bryter in med beskäftiga förklaringar om hur saker och ting ligger till: att alla kattdjur är jägare, att snö är regn, fast på vintern och att ”det finns mycket i världen som vi människor inte förstår”.

Självklart kommer Silling till slut tilllrätta, men inte ens det blir särskilt spännande eller hjärtevärmande.

Och med barnen Gabriel och Rafael får läsaren ingen kontakt. Varken genom de anonyma bilderna av dem eller genom texten.

Kanske beror det på att de låter som den vuxne Lars Lerin de också.

15 oktober 2022