Magi, mer eller mindre hemska spöken, naturfilosofiska deckargåtor och en och annan livsvisdom gömmer sig bakom dessa titlar. FOTO: Gunhild Arby
Ruskigheter som skingrar mörkret
3 november 2023
Av Gunhild Arby
Mörkret sänker sig, på mer än ett sätt. Dags att dra täcket över sig, gå i ide, fly fältet? Nej. Rakryggat möta eländet? JA! Fast helst i sällskap med ett gäng rysliga monsterier.
Barnpsykologen och sagoforskaren Bruno Bettelheim ansåg att barn och unga lär sig hantera livets hemskiteter genom att läsa om det hemska. Möjligen har den bettelheimska stjärnan falnat något. I boken The creation of Dr B (1997) gör författaren Richard Pollak upp med den kände sagoforskaren. Med besked, får man väl säga.
Sagans entusiast var ingen mysfabror, snarare tvärtom, påstår Pollak, och presenterar detaljerade belägg för att Bruno Bettelheim tyranniserade utsatta barn, ljög om sina akademiska meriter och plagierade andras verk.
Det hindrar inte att dagens psykologer håller med om att litterär rädsla är ett jättebra verktyg för att bearbeta känslor och trauman. Ruskiga myter och folksagor har för övrigt alltid fungerat finfint som fantasiterapier, både för barn och för vuxna.
Skrämsel är modernt
Och ruskigt är det så det förslår i de gamla godingarna. Askungens elaka styvsystrar får i den ursprungliga sagan ögonen utpickade av duvor. Och vem minns inte häxan i Hans och Greta? Hon som spärrade in ungarna och gödde dem för att de skulle smaka bättre när hon åt upp dem.
Nuförtiden förfasar sig skrajsna föräldrar över sådana grymheter. Men det händer fasansfulla saker i Harry Potter också. Fasa och andra rysligheter är fantastiska ingredienser även i modern barnlitteratur. Det visste den legendariske mellanåldersförfattaren Roald Dahl. Barn älskar att bli skrämda, de älskar spänning och de älskar spöken, sa han.
I bästsäljande Coraline (2002) djupdök brittiske fantasyförfattaren Neil Gaiman i barnbokens värsta skräcktema, onda föräldrar. I Sverige har Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren utforskat ungdomars elakheter och övernaturliga förmågor. Deras Cirkeln, första delen i Engelsforstrilogin, kom 2011 och visar var häxerierna ska stå.
Här några andra kusliga världar som förhoppningsvis förmår skingra novembermörkret:
Läkande äventyr med fiffiga bilderbokstrick
Monsteriet av junaida (Trasten, 2022, från 3 år) översatt av Mariko Takahashi
Sällan har fantasi omvandlats till en superkraft lika skickligt som här.
Monsteriet är en jättelik vandrande slottsby med kusliga hus som vilar på gorillahåriga långa ben. En natt glömmer den levande jättebyn att stänga byporten. De klumpiga byinvånarna smyger genast iväg och gör livet surt för alla. Inte minst för barnen som inte släpps ut att leka på stadens gator. Där marscherar dessvärre de hemlösa monstren fram, efterhand alltmer vilsna och ledsna.
Men nu blir tråkigheten uppfinningarnas moder. Ungarna sätter raskt ihop några låtsasfordon och ger sig ut på en resa över ett böljande lövhav. En tydlig blinkning till den terapeutiska resa lille Max gör i barnboksklassikern Till vildingarnas land av Almapristagaren Maurice Sendak.
Våghalsigt kryssar den lilla skaran mot okänt mål, högt över skog och land, och ner i det stora blå. Vad det handlar om? Tja, litegrand om medkänsla, men mer om hopp och om att handskas med inbillade och verkliga monster.
Texten är enkel och melodiskt översatt och kompletterar fint de kraftfulla bilderna. Vardagens färger och former går igen i låtsasvärlden: en rödbrun låda blir en rödbrun buss, badkaret en båt (som byggs om till andra fordon när landskapet så kräver). Ett fiffigt bilderbokstrick som visar barns förmåga att ge liv åt det som omger dem.
Det behöver väl knappast sägas att rädslan elegant löses upp i tomma intet.
Monsteriet är kort sagt ett läkande och färgstarkt äventyr där barnen tar hjälp av sin fantasi för att få världen på rätt köl igen. En värdig vinnare av 2023 års Peter Pan-pris, instiftat av den svenska sektionen av IBBY, en förening som vill sprida god barnlitteratur över världen.
.
Monsterbyn har en viss likhet med de jättelika klumpiga elefantkrigare som strider på orchernas sida iTolkiens Sagan om ringen. Kul! ILLUSTRATION: junaida
Peter Bergtings magi ger mersmak
Magi – Den stora boken av Peter Bergting (Semic förlag 2022, från 9 år)
En bibel för alla magidrabbade. Med korta kapitel om nekromanti, demonologi, häxerier, voodoo, magiska föremål och massor av trolltyg och annat, hämtat från olika världsdelar. Starkt bildsatt av flerfaldigt augustnominerade Peter Bergting, vars mörka stämningar och favoritfärger, grafitgrått, orange och djupblått, gör hans stil lätt att känna igen och tycka om.
Skuggorna i den bergtingska bildvärlden får ljuset som alltid finns där att lysa extra starkt. Lite som en blinkande fyr i ett stormhärjat hav.
En smula otippat citeras på försättsbladet den tyske 1700-talsromantikern Goethe. ”Magi är att tro på sig själv. Om du gör det, kan du få vad som helst att hända”.
Kanske inte ett så otippat citat ändå. De täta, skymningslysande illustrationerna har något romantiskt glödande och intensivt över sig.
Peter Bergting driver tesen att intresset för magi och det övernaturliga aldrig har varit så stort som nu. Fantasygenren, som förut levde lite i skymundan, finns överallt, på strömningsplattformar, i marvelfilmer, i bokserier.
Men är detta ett intresse för det övernaturliga? Eller är det här de mest berörande berättelserna finns just nu? När länder och natur står i brand känns det kanske befriande att ge sig in i en låtsasvärld där kampen mellan ont och gott får ta plats.
Verkligheten tränger sig ändå på, även i Peter Bergtings bok. I hans släktträd finns, berättar han, 80-åriga Gyris Marit från Dalarna som blev dömd för häxeri. Hon slapp häxbålet men kastades i en mörk fängelsehåla och fick tillbringa resten av sitt liv där.
Så kan det gå om fanatism, grupptänkande och fake news får råda – tänk spanska inkvisitionen, Macchiarini, Trump, nättroll med mera – och det hade författaren gärna fått ge lite fler exempel på.
Här öppnas hursomhelst dörren till något som ger mersmak. Magi – Den stora boken är ett fängslande och supersnyggt mästarprov, fylld med intressant litterär och filmisk kunskap.
I Peter Bergtings värld är magin ett sätt att stärka självkänslan. ILLUSTRATION: Peter Bergting
Ingen rädder för spöket här
Spöket på Canterville av Oscar Wilde översatt av Rune Olausson med svartvita illustrationer av Maria Nilsson Thore (Rabén & Sjögren 2016, från 9 år)
Hur kan en kortroman som skrevs för mer än hundratrettio år sedan fortfarande utlösa skrattkramp?
Spöket på Canterville kom ut 1887, långt innan Oscar Wilde slog igenom på allvar med Dorian Grays porträtt (också en roman med skräcktema, läsvärd för alla över 13). Historien om spöket som hamnar på kollisionskurs med de nya ägarna till släktgodset Canterville rymmer mycket av det som blivit författarens kännetecken: snabba, hejdlöst roliga replikväxlingar, åsiktskrockar, dråpliga förvecklingar, ett rasande skickligt och levande språk, liksom en stark känsla för udda personligheter och märkliga öden.
Den nyöversatta utgåvan från 2016 är tyvärr en aning urvattnad. En del målande ord har bytts ut mot tråkigare adjektiv. Svartvita illustrationer i mörkt gotisk stil (fast lite snällare för att passa yngre läsare) livar upp. De är gjorda som små teaterscener i ett gammaldags skådespel. Fint tänkt.
Storyn är lyckligtvis intakt. Spöket på Canterville är en garanterat barnvänlig berättelse om en amerikansk familj som trots varningar flyttar in på det hemsökta slottet Canterville.
Slottsspöket, den grymme Lord Canterville, har gått igen sedan 1500-talet. Det avskräcker ingen i den jordnära familjen Otis. Allraminst de två busiga tvillingbröderna, den handlingskraftige storebrodern eller den väna femtonåringen Virginia.
Blodfläcken framför öppna spisen tvättas till spökets häpna ilska envist bort varje morgon så att han ständigt tvingas måla dit den på nytt. Herr och fru Otis erbjuder honom diverse medikamenter och oljor för att få bukt med suckar och kedjerassel som stör deras nattliga ro. Tvillingbröderna riggar upp sinnrika hinder i slottskorridorerna så att den hårt prövade lorden slår sig både gul och blå.
Oavbrutet ursinnig och förödmjukad blir han till slut fullständigt utmattad och deprimerad, innan han plötsligt får hjälp från ett oväntat håll.
Mer ska inte avslöjas. Utom att Spöket på Canterville är en riktig skrattfest som också rymmer ett stort mått ruskiga skräckdetaljer och en rejäl portion värme och mänsklighet.
Spöklika blodfläckar har inte en chans mot Pinkertons Supernya Fläckdödare. ILLUSTRATION: Maria Nilsson Thore
Ödesmättad story värmer alla hjärtan
Dödskallen av Jon Klassen översatt av Lotta Olsson (Lilla Piratförlaget 2023, från 6 år)
Det kan verka långsökt att jämföra Pettson- och Findusskaparen Sven Nordqvist med kanadensiske Jon Klassen. Båda är barnboksgenier i egen rätt, med helt olika bilduttryck. Nordqvists illustrationer är fulla av situationskomik och vänliga färger. Klassens bildvärld är dimmigt mörk med drag av existentiell svärta.
Motsatta universum? Nja, inte riktigt. Båda har i sina texter ett absolut gehör för barns sätt att konkret förhålla sig till verkligheten, hur mysko den än kan tyckas vara. Och bådas språk är sakligt och torrt, med en ironisk underton som blir en rolig motvikt eller ett fint komplement till bilderna.
Jon Klassen blev världskänd med trilogin om en björn som är besatt av sin hatt (Jag vill ha min hatt, Det här är inte min hatt och Vi hittade en hatt). I sitt senaste verk, den illustrerade kapitelboken Dödskallen, har han omvandlat en gammal folksaga till en spännande berättelse om utsatthet, mod och vänskap.
Huvudpersonen, lilla Otilla, flyr desperat genom skogen, oklart varifrån eller varför. I en glänta upptäcker hon ett stort hus och får härbärge hos den som bor där, en ensam dödskalle.
Av någon anledning har dödskallen ingen kropp och har därför svårt att röra sig. Otilla hjälper omtänksamt till. Påhittigt tar hon också itu med det gräsliga skelett som varje natt dyker upp och hotar den stackars dödskallen.
Det är en totalt skruvad historia, men så full av värme och (svart) komik att man fullständigt kapitulerar. Mellan Otilla och dödskallen utspinner sig ett sakligt samtal som står i stark kontrast till de spöklika bilderna. Små svarta stänk skapar en ödesmättad stämning.
Poeten och barnboksskaparen Lotta Olsson har översatt, fint och tonsäkert, formgivningen är snygg, formatet behändigt litet och texten satt i stor och lättläst grad.
Somligt är rättså oklart, som i andra verk av Jon Klassen. Så vadå? En del saker behöver inte förklaras.
Att Dödskallen står på de utsattas sida i en mörk och obegriplig värld är däremot helt klart. Precis som många barn instinktivt gör.
Och allt är fantastiskt väl berättat, trösterikt, roligt och kärleksfullt. Och värmer ända in i hjärteroten.
Det vilar något hotfullt över dödskallens hem. ILLUSTRATION: Jon Klassen
Bilderna sätter stämningen i söt debut
Rysligt mysigt, Halloween med text av Frida Naemi Persson och illustrationer av Moa Graaf (Rabén & Sjögren 2022, från 3 år).
En gullig spökhistoria med bilder av Moa Graaf och text av Frida Naemi Persson som debuterade 2022 med denna bok. En debut med den äran. Det är svårt att få rimmen att låta rätt i munnen och det gör de här.
Rysligt mysigt, Halloween är en väl sammanhållen mörkerutflykt på vers. Regnet ruskar när skumtimmen drar in över tre småttingar på jakt efter godis och bus. Varulvar dansar tryckare och dönickar skrålar på torgets blodbar. Och på djurkyrkogården går kattskelett igen.
Småttingarna håller sig i skuggan och spanar på allt i den (inte så värst) ruskiga halloweenvärlden. En inbjudande spökvärld, där barnen rör sig hemtamt och nyfiket och bara blir lite lätt och härligt skrämda.
Moa Graaf har imponerat tidigare, framförallt i fjolårets måleriska Mormor vid havet. Här sätter hon stämningen med skrikigt halloweenorange och klassiska spöktoner i blått, svart, vitt och lila. Det finns både djup och spännande perspektiv i hennes bilder.
Rysligt, mysigt Halloween är ett lyckat barnbokssamarbete som i år resulterat i julboken Kommer inte tomten snart? (från 3 år).
Men varför inte plocka in något litet som skaver nästa gång? Lite mer skrämsel och lite mindre sötma skulle inte skada.
.
En vänlig spökvärld där barnen bara blir lite lätt skrämda. ILLUSTRATION: Moa Graaf
Dubbeltydig natur överraskar i bästa Holmesromanen
Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle översatt av Charlotte Hjukström (Bakhåll, 2003, unga vuxna)
Baskervilles hund är den mest berömda och den bästa av Arthur Conan Doyles fyra kortromaner om deckargeniet Sherlock Holmes. Den skrevs ursprungligen som följetong för den brittiska tidningen The Strand Magazine i början av 1900-talet och gjorde omedelbart succé.
Den här versionen är lysande översatt av Charlotte Hjukström. Hon har lyckats få till den exakt rätta tonen mellan de två udda vännerna Holmes och doktor Watson. Hon har också med bravur gett liv åt det vilda landskapet och de tidstypiska miljöerna. Ett arbete som kräver noggrannhet, proffsig rytm och en slags erfarenhetsgrundad instinkt för vilka ord och vändningar som lyfter en text.
Baskervilles hund är en rysansvärd historia som involverar den förrädiska Dartmoorheden i södra England, ett dystert gammalt släktgods med ett lika dystert tjänarpar, en grym mördare och en lika grym hund, gigantisk och groteskt självlysande.
Spänningen ligger inte i det oförklarliga – att allt ska avslöjas och få en vetenskaplig förklaring är givet i en Holmesberättelse. Nej, spänningen ligger i hur författaren på sitt vindlande vis bygger upp det hela. Hur han förvirrar med diverse bifigurer, hur han låter heden få liv och symbolisera både tillflyktsort och hämndängel.
Naturen som en oas och som en kraft som kan slå tillbaka? Plötsligt känns Baskervilles hund mycket modern.
Den varma vänskapen mellan de tre huvudpersonerna skapar oväntad trygghet i skräckdramat.
Här finns förvisso det odödliga partnerskapet mellan Holmes och hans vapendragare. Men här finns också en tredje part, den unge mordhotade Henry Baskerville. När denne rättrådige man anländer, och modigt väljer att inta sitt dystra arvegods, tar doktor Watson (och läsaren) honom genast till sitt hjärta.
Ett stort mått av humor finns alltid i Holmesberättelserna. Den trogne doktor Watson är full av beundran för sin geniale vän, men blir av och till rätt gramse på hans oförmåga att erkänna värdet av kumpanens bidrag till mysteriernas lösning. Låt vara att kumpanen, den gode doktorn, oftast hoppar i galen tunna.
Baskervilles hund är en trivsam ruskighet och i hög grad också en påminnelse om att se sina vänner för vilka de är, utan att döma eller berömma alltför mycket.
Om de nu inte råkar göra sig förtjänta av det förstås.
