Av Gunhild Arby

Det är egentligen inte riktigt klokt. För 80 år sedan var Ilon Wikland ensamkommande flyktingbarn. I dag är hennes barnboksbilder en del av den svenska folksjälen. Hatten av för Göteborgs konstmuseum som ger en rik bild av Astrid Lindgren-illustratören och samtidigt placerar barnbokskonsten där den hör hemma – mitt i samtidsdebatten.

En barnboksikon har flyttat in på konstmuseet i Göteborg.

Som på beställning strålar solen ikapp med Poseidonstatyn vid Götaplatsen när museet har pressvisning av Ilon Wiklands bildvärldar. Saga, äventyr och vardagsliv (25 maj 2024 – 12 januari 2025).

Astrid och Ilon
Museichefen Patrik Steorn välkomnar i öppningssalen. Skira tyggardiner med förstorade bilder av Ronjaskogen vajar i luftdraget bredvid honom. De ska locka, eller snarare svepa in besökarna i museets nya storsatsning, en överväldigande exposé över ett konstnärsliv som berört så många av oss. Ibland utan att vi ens fattat det.

– Det här är historien om det ensamkommande flyktingbarnet som är med och formar bilden av det moderna Sverige, säger Patrik Steorn till den församlade pressen.

Några kilometer härifrån har azaleadalen i Slottsskogen exploderat i lysande gult, cerise och vitt. Försommaren är sagolikt snygg. Precis som utställningen om den illustratör som betytt mest för Astrid Lindgren.

Bildsatt saga  och Sverige

Karlsson på taket, Madicken, Barnen i Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan, Ronja Rövardotter och de magiska äventyrsmiljöerna i Bröderna Lejonhjärta är några av de berömda figurer och barnboksvärldar som formgetts av Ilon Wikland.

Men samarbetet med Astrid Lindgren är bara en del av hennes konstnärsliv.

I över 70 år har hon bildsatt den svenska vardagen. Illustrerat mjölkpaket, skapat bokomslag, frimärken, klippdockor och julkalendrar, producerat reklam och samarbetat med hyllade barnboksförfattare. Briljerat i många olika stilar och tekniker. Stiliserade raka linjer på 1950-talet. Bulligt färgglad 1970-talsrealism.

Senare tids flödande måleriska känslouttryck märks i den allra senaste bilderboken, Peter och vargen (2014, i nytryck 2024), en musiksaga av ryske kompositören Prokofjev. I en grönskimrande skog ses både Putin och Stalin snubbla fram. Lätt tilltufsade och rätt så komiska förstås; Ilon Wikland har aldrig varit en uttalad samhällskritiker. Det är vardagen och äventyret sedd genom barnets ögon och känslor som varit det viktiga.

Flyktingbarnets vådliga färd

Patrik Steorn är mest förtjust i de bulliga vardagsbilderna från 70-talet. Men också imponerad av Ilon Wiklands tekniska kunnande. Och av ljusspelet i illustrationerna.

– Hon behärskar trycktekniken, har gjort bilderna så att det ska bli bra i trycket. Hon är otroligt skicklig på att få fram effekter i färgerna, har en väldig känsla för materialet och kan uttrycka både humor och närvaro.

I år ska verken uppmärksammas efter förtjänst är det tänkt. Tidpunkten är ingen slump. För exakt 80 år sedan steg över 30 000 estländare iland på svensk mark efter olika vådliga färder över Östersjön. Ilon Wikland, i dag 94 år, var en av dem. Den omskakande flykten har hon skildrat i bilderboken Den långa, långa resan med text av Rose Lagercrantz.

Krig och utsatthet är en röd tråd. Bilderboken Den långa, långa resan, första utgåvan 1995,  är inspirerad av Ilon Wiklands egen flykt till Sverige från krigets Estland. FOTO: Gunhild Arby 

Lycklig barndom i Haapsalu ur Den långa, långa resan. Slottsruinen har stått modell till Ronjaborgen. ILLUSTRATION: Ilon Wikland

Farföräldrarnas gula hus står kvar i Haapsalu än idag. Också denna bild från Den långa, långa resan. ILLUSTRATION: Ilon Wikland

Fritt liv i Sverige

När ryssarna var på väg för att ta över baltländerna efter andra världskriget skickade Ilons farmor och farfar iväg sitt fjortonåriga barnbarn till Sverige. De ville att hon skulle få ett fritt liv där.

Det fick hon med besked.

Konstmuseet visar 400 original av hela hennes livsverk, även sådant som tidskriftsbilder och frimärken. De flesta är inlånade, men 147 bilder ingår i museets samling av barnboksillustrationer som byggts upp i samarbete med föreningen Barnboksbildens vänner. Göteborgs museum har Sveriges största samling av barnboksbilder, runt 2600 stycken.

Ilon Wikland återsåg aldrig sina farföräldrar. Först 45 år efter flykten kom hon tillbaka till Haapsalu. En liten estnisk badort där hon som barn upplevt både lyckliga lekar och skräckfyllda ögonblick. 2004 skänkte hon 800 originalbilder till staden. De har blivit stommen i lekcentret Ilon Wiklands Wonderland.

I Haapsalu finns också den gula reskoffert i träfanér som flyktingbarnet Ilon bar sina få ägodelar i när hon anlände till Sverige.

En kopia av väskan har tagits fram till göteborgsutställningen. Jag får en klump i halsen när jag ser den lilla restrunken ovanpå en uppbyggd jättebok med en bild av omslaget till Den långa, långa resan. Just här blir det särskilt tydligt att Göteborgs konstmuseum lyckats med att placera Wiklands bilder mitt i samtiden. Den ensamma flickan som så kavat väntar på perrongen med sitt gula bagage skulle lika gärna kunna vara ett av dagens alla flyende krigsbarn.

Tidigt övergiven

Utsatt, men ändå kavat. Hur många sådana figurer finns inte i Astrid Lindgrens författarskap: Rasmus i Rasmus på luffen (den har inte Ilon Wikland illustrerat), Nils Karlsson Pyssling, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.

Ja, och så Mio förstås.

Målmedvetet (och kavat såklart) stegade Ilon Wikland 1953 upp på Rabén & Sjögren för att erbjuda sina tjänster. Bara 23 år, men redan erfaren tecknare och formgivare, utbildad bland annat på Konstfack.

Vilken tur att Astrid Lindgren just då letade efter en illustratör till Mio min Mio.

Tur var det kanske också att det var just den boken det handlade om.

Berättelsen om lille Bo Wilhelm Olsson som sitter ensam och olycklig på en parkbänk i Vasastan och längtar efter någon som bryr sig om honom, måste ha slagit an en ton hos den blivande Lindgren-illustratören som tidigt fick ta hand om sig själv. Ganska snart lämnade hennes föräldrar dessutom bort henne. Först till mormor i Tartu, sedan till farföräldrarna i Haapsalu.

Besjälade hus

Tonen av utsatthet, och av krig och flykt, är en av de röda trådarna i utställningen. Vardagsliv med folklig gemenskap i stad och land är en annan. Förstorade detaljer har klistrats fast på väggarna i museisalarna: en noggrant avtecknad röd buss, en lika noggrant återgiven blå spårvagn, en livsglad liten Lotta med sin kära cykel.

Överallt i stadsmiljöerna: alla dessa sneda hus i glada färger. De liksom kullrar sig mellan trädgårdar och gator. Som om de vore levande och hade barnspring i benen.

De kullrande husen. Med internationell touch, inte bara typiskt svenska. Ur Visst kan Lotta cykla från 1971. ILLUSTRATION: Ilon Wikland

Inte bara typiskt svenskt

Titta nu noga på dessa hus. Ibland har de stående, ibland liggande bräder.

Astrid Lindgren ville att det typiskt svenska skulle återges, och i Sverige har husen stående bräder. Men Ilon Wikland ville också minnas sitt Estland, och där är husens bräder liggande.

I sagans förtrollade värld finns också rövarborgar. Några sådana har Ilon Wikland efter mycket researchmöda gett bild och form åt. För att få inspiration till rövarnästet i Ronja Rövardotter åkte hon till Schweiz, men ”lånade” också lite av exteriören från barndomens slottsruin i Haapsalu. Ronjaoriginalen är för övrigt en av höjdpunkterna i utställningen. Särskilt den svartvita bild där Ronja klättrar över sten och rötter och nästan försvinner in bland löv och trädstammar. Blir ett med skogen.

Sannolikt helt i samklang med Astrid Lindgrens känslor. Hon har ju berättat att hon skrev Ronjaboken därför att hon ”ville ut i skogen”.

Den blå spårvagnen

Den magiska skogsbilden är gjord med bläck på vitt papper. Återigen ett exempel på de många konstnärliga tekniker som Ilon Wikland behärskar.

På 1960-talet gjorde hon till exempel exakt redovisande bilder i blandteknik av stadens liv och rörelse. Konstmuseets curator Freja Holmberg tyckte som barn mycket om den stilen. Det är hon som har valt ut bilder och bestämt teman till utställningen. Kanske inte konstigt då att illustrationer från en barndomsfavorit kommit med. Den blå spårvagnen som rullar på gatorna i bilderboken Mats kommer till stan pryder nästan en hel museivägg.

Freja Holmberg minns varför hon drogs till just sådana Wiklandbilder:

– Jag gillade att man kunde se hur något fungerar.

Konstmuseets Freja Holmberg har kurerat alltihop, det vill säga valt ut bilder och bestämt teman. På väggen syns växtillustrationer av Ilon Wikland. Naturens kraft är starkt närvarande i hennes bildvärldar. FOTO: Gunhild Arby

Ronjabilden är gjord i bläck på vitt papper. En av utställningens höjdpunkter. ILLUSTRATION: Ilon Wikland

De förföriskt vajande bildgardinerna ska locka in besökaren i inledningssalen. Därinne väntar känsloladdade illustrationer ur Ronja Rövardotter, lika modern nu som när den första gången gavs ut 1981. FOTO: Gunhild Arby

Den blå spårvagnen från Mats kommer till stan (1964), i bläck och gouache på kartong. Gouache är en mer täckande vattenfärg än akvarell. FOTO: Gunhild Arby

Frågvisa barn

Konstmuseets tidigare storsatsningar på barnboksbilder har ofta besökts av mor-och farföräldrar i sällskap med sina barnbarn, flera med erfarenhet från krig eller andra svårigheter.

– Vi har haft mycket diskussioner om hur vi ska möta detta, berättar Freja Holmberg. Barn har ett sådant behov av att berätta.

De besökande barnen ställer också många frågor. Vad är ett original? Är det här riktiga bilder? Sådant kan ett konstmuseum passa på att förklara, till nytta även för vuxna.

– Vi ser framför oss en utställning där alla generationer möts, säger museichefen Patrik Steorn. En plats att umgås.

Mitt i konstens finrum

Saknas något? Tja, möjligen en introduktion till hur en bilderbok blir till. Till exempel att det måste finnas en insikt om bläddrandets magi, om likheten med film och teater och om vikten av att låta varje nytt tvåsidesuppslag bjuda på en överraskning.

Låt vara att många av de böcker som Ilon Wikland bildsatt är kapitelböcker, där illustrationerna bara av och till sprängts in på textsidorna. Men i utställningen finns också många illustrationer från hennes bilderböcker, och bilderbokskapandet kräver speciella färdigheter.

Något litet om denna invecklade process kunde ha visat att kvalitativa bilderboksbilder är så mycket mer än enstaka tavlor på en utställning.

Det är förstås en detaljsynpunkt. Göteborgs konstmuseum visar i årets storsatsning förtjänstfullt var barnboksskåpet ska stå. Ilon Wiklands bildvärldar. Saga, äventyr och vardagsliv är en tankeväckande, inspirerande och känslorik upplevelse som placerar barnboksbilderna där de hör hemma – mitt i konstens finrum och mitt i samtiden. Skynda att se!

2 juni 2024

Först i sen ålder kunde Ilon Wikland förmå sig att skildra lek och hemskheter i sin estniska barndom. Som här, i bilderboken I min farmors hus, utgiven 2005 med text av Barbro Lindgren. I uppväxtstaden Haapsalu hämtades familjer mitt i natten och skickades iväg till Sibirien. ILLUSTRATION: Ilon Wikland

Museishopen har de mest kända verken med Ilon Wiklandbilder. Ett fynd är den snyggt formgivna utställningskatalogen med massor av illustrationer och foton, och med intressant text av Freja Holmberg.

Fem Ilon Wikland att njuta av:

Den långa, långa resan. Text Rose Lagercrantz, Brombergs förlag 1995, från sex år.

Ronja Rövardotter. Text Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren 1981, från sex år.

Titta Madicken, det snöar! Text Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren 1983, från tre år.

Mats kommer till stan. Text Ann Mari Falk, Rabén & Sjögren 1964, från tre år.

Peter och vargen. Text Sergej Prokofjev och Ilon Wikland, Lilla Piratförlaget 2024, från tre år. Med en QR-kod till en inspelning där Mark Levengood läser musiksagan och Kungliga Filharmonikerna spelar musiken.