Inre känslostormar, omvälvande minnen, hotande faror eller utvecklande utflykter. Barnboksvädret kan visa sig vara mycket mer än bara väder. FOTO: Gunhild Arby
Väder inte alltid bara väder i litteraturen
10 februari 2024
Av Gunhild Arby
Om man är Astrid Lindgren kan man givetvis strunta i rådet att undvika den ofta kritiserade väderklichén ”Det var en mörk och stormig natt”. Självsäkert inleder hon ett av sina mästerverk med just denna kliché.
Okej, hon formulerar sig inte exakt så. Men visst slår följande förstamening i Ronja Rövardotter an en mörk-och-stormig-natt-ton som heter duga:
”Den natten då Ronja föddes gick åskan över berget, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt som höll till i Mattisskogen förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen, bara de grymma vildvittrorna gillade åskväder mer än alla andra väder och flög med tjut och skrik runt rövarborgen på Mattisberget.”
En hejdundrande start, eller hur?
Trots att det är en variant av den öppningsfras som fått mest stryk i modern litteraturhistoria.
Frasen ”Det var en mörk och stormig natt” inleder romanen Paul Clifford av 1800-talsförfattaren Edward Bulwer-Lytton och anses vara ett exempel på purple prose. Det vill säga ett överlastat språk, fullt av adjektiv och överdrivna känslor.
Den rätta knycken
Kanske måste man FÖRST vara Astrid Lindgren för att SEN kunna bryta mot alla regler? Nej, egentligen inte. Det gäller bara att ha ”den rätta knycken”, som en annan av Lindgrens figurer, Farbror Melker i Vi på Saltkråkan, skulle ha uttryckt det.
Alltsedan litteraturens födelse har de som haft den rätta knycken – de gamla grekerna, Shakespeare, Tranströmer – och Astrid Lindgren – satt tonen med hjälp av vädret. Och det är inte vad de sagt, det är hur de sagt det, som avgjort om publiken tagit deras berättelser till sitt hjärta.
I den nyutkomna essäboken Nabokovs ryggrad (Norstedts, 2024) ägnar litteraturprofessorn Aris Fioretis 500 sidor åt att förklara att orsaken till att klassikerdoftande Lolita (och andra verk av Vladimir Nabokov) får oss ”att rysa”, är just detta: inte vad han säger utan hur han säger det.
Med outtröttlig akademisk nit nagelfar professorn ett antal skenbart betydelselösa detaljer i Nabokovs böcker och visar hur författaren tagit dem till hjälp för att vidga läsarens kunskap om världen. En blyertsstump blir exempelvis utgångspunkt för en större berättelse om samhället runt oss: en snickare har använt pennan, träd har fällts för att tillverka den, och så vidare, och så vidare.
Ringentrilogins dimvandring
Vädret är inte en detalj på samma sätt som en blyertspenna, men vädret kan förstärka en stämning, vara en symbol för något annat och ibland bli en bärande del av berättelsen.
Så även om nutida väderkatastrofer satt spår också i böckernas värld är väder, kort sagt, inte alltid bara väder i litteraturen.
I tät, närmast övernaturlig dimma lurar ondskefulla varelser på Frodo och hans vänner i första boken av Tolkiens Ringentrilogi. Dimvandringen förebådar skickligt hur vilsna de är i början av sin långa färd, hur farlig deras uppgift är och vilka mörka krafter som väntar.
Även i Ronja Rövardotter förekommer en dimvandring som påminner om det ringens brödraskap möter på sin farofyllda stig. Ronja grälar med Birk, men binder ändå ihop dem med rep för att han inte ska komma bort i diset. Sedan räddas hon av honom när de underjordiska vill locka ner henne i djupet.
Dimman blir ett smart berättargrepp som antyder hur snett man kan komma i livet och hur viktigt det är att hålla ihop i farans stund.
Här är sex andra exempel på hur vädret använts i moderna barnböcker:
Snillrika bilder av vemod och vänskap
Blå ugglan av Lotta Geffenblad (Bonnier Carlsen 2023, från 3 år)
Paret Granlund och Stenberg trivs i sin sneda lilla stuga i en skogsglänta tills Stenberg plötsligt dör. Sorgen förvandlas till en skimrande turkosblå uggla som sväller och krymper i takt med Granlunds ledsenhet.
Blå ugglan är en snillrikt utformad bilderbok om vänskap, livsglädje och sorg där årstidernas väderväxlingar visar hur sorgearbetet fortgår.
Tårar blir till ett ändlöst höstregn, ett tjockt snötäcke bäddar in både stugan och den pågående saknaden därinne. När våren äntligen tinar upp markerna ebbar även ledsenheten ut och ersätts av en soligt värmande ny vänskap.
Lotta Geffenblad har många fina bilderböcker i bagaget: Astons stenar, Azins längtan (med text av Peimaneh Mollazehi) och flera andra, men detta är den allra finaste. Lysande färgsjok blandas med kraftiga kritstreck och fotografiska detaljer. Blå ugglans känslostarka bilder av blått vemod och solig glädje öppnar ett innerligt rum i hjärtat hos alla som någon gång känt sorgens vingslag. (Och hos alla andra också.)
Formgivningen av Jenny Franke förhöjer den naturnära känslan; bokryggen har till exempel en sandfärgad mjuk barkstruktur som är trevlig att ta på.
Spöklik kyla döljer snårigt mysterium
Isen av Gabi Frödén (Bonnier Carlsen 2024, från 9 år)
Josefs familj har flytt från Syrien och till slut landat i ett övergivet litet kustsamhälle vid en havsvik där en onaturlig is lagt sig. Under isen lurar, precis som inom Josef själv, ett odjur som hotar att tränga upp ur djupet och förgöra allt.
Isen och kylan är ett snyggt vädergrepp som också markerar isolering, utanförskap och förlamande ensamhet.
Gabi Frödéns mångbottnade historia rymmer många trådar. Dessvärre alltför många, läsaren riskerar av och till att tappa fokus. Vad betyder hällristningsfiguren som finns i Josefs hand? Hur kommer vikingarna in i bilden? Vem spökar i ödehuset och varför? Hur gör man för att känna sig hemma?
På slutet knyts trådarna skickligt ihop och kopplingen mellan Josefs förfäder och hans nya hemland Sverige är särskilt intressant. Nyvunna vännen Jenny hjälper till att skingra mysteriet och läka Josefs såriga familj.
Isen är ingen bladvändare, men det är välskriven och tänkvärd läsning för den som gillar ett snårigt mysterium i lagom korta kapitel. Gabi Frödéns stiliga, fantasieggande vinjettteckningar som inleder kapitlen, bidrar till den spöklika stämningen.
Hett ökenäventyr kan locka nybörjarläsaren
Den gömda dalen, text av Patrik Bergström, bild av Filippo Vanzo (Lilla Piratförlaget 2023, från 6 år)
Ett obarmhärtigt solsken i en oändlig öken full av ödsliga sanddyner förstärker örnfolkbarnens utsatthet i Den gömda dalen, tredje boken i serien Örnfolkets hemlighet.
Varje andetag blir en plåga för Remus och Ardele som på örnen Aquilas rygg är på jakt efter skurken Clydas. De måste hitta honom innan han når fram till den magiska källan. Varför då? Jo för att källan ger upptäckaren alltför stor makt.
Patrik Bergström beskriver fint kamratskapet mellan barnen och deras hjälpare. Ökensolen bränner, men vännernas samvaro gör efter ett tag hettan lättare att uthärda.
Filippo Vanzo är inspirerad av japansk manga och serieteckningar. Hans snärtiga bilder är en effektiv blandning av action, närbilder och storslagna landskap. Allt går i svartvitt och grått. Det hade inte skadat med åtminstone en större illustration i färg för att matcha det filmiska omslaget (också det signerat Filippo Vanzo) som har både djup och dramatik.
Textens personteckningar är en besvikelse. Remus, Ardele och deras vänner får aldrig must och färg. Trots det höjer sig Den gömda dalen över många kapitelböcker för yngre läsare. Berättelsen har flyt, ökenlandskapet kittlar nyfikenheten, och enstaka fängslande ord piggar upp. Gott nog för nybörjarläsaren.
Stora upptäckter väntar regnresenären
Regn av Anders Holmer (Natur & Kultur, 2018, från 3 år)
Anders Holmer är konstnär och arkitekt och har gjort fem hyllade bilderböcker, alla med originell bildkonst, lekfull humor och stora och små känslor för alla åldrar. I Regn leker han med regn i alla dess olika former i olika delar av världen.
Virvlande sandkorn, fröer och körsbärsblom är också regn i Anders Holmers tappning. Droppar forsar ned i raka streck eller flyger runt som små prickar i hissnande landskap i ömsom, ljusa, ömsom jordiga toner.
I debutboken Allting händer (Natur & Kultur 2017, från 3 år) utspelade sig alltihop på rimmad och översvallande kritikerrosad vers, men i Regn rimmas det inte.
Här består den superkorta texten på varje uppslag av en treradig orimmad haiku. En japansk versform med natur och vardagshändelser i fokus och med en oväntad vändning i sista raden.
Sandkorn singlar ner över ett kulligt landskap där en liten parvel vaktar stengetter. Han har en lös mjölktand. En annan unge dundrar fram på hästryggen över en regndränkt stäpp när farmor plötsligt ringer på mobilen. Körsbärsträd vid ett japanskt tempel fäller sina kronblad och lockar fram små leenden.
Bilderbokskritikern Ulla Rhedin ser en ”hyllning” till Eva Lindström, men mina tankar går mer till Jockum Nordström och hans spretiga figurer och utåtblickande stil i bilderböckerna om Sailor och Pekka. Eller varför inte brittiska konstnären L.S Lowry och hans myller av små ”tändsticksmänniskor” i ett blekgult landskap.
Regnet faller överallt; på smutsiga gator, i väldiga träsk, över lunnefåglars berg och på alla jordklotets barn och vuxna. Små lyckostunder blandas med vardagsförtretligheter, ofta komiska. Det finns så mycket att upptäcka och uppleva oavsett väder.
I Regn fångar Anders Holmer livets storhet i det lilla. Han lockar med det naturnära och det oväntade, samtidigt som hans landskap fullkomligt osar av hemtrevnad.
Lite som en japansk haiku faktiskt.
Minnesrik storm med stämning och stuns
Tromben, text av Mo Yan, bilder av Zhu Chengliang, översatt av Anna Gustafsson Chen (Vombat förlag 2022, från 3 år)
En dramatisk väderupplevelse stärker kärleken mellan en farfar och hans sonson.
Tromben bygger på en vuxennovell av kinesiske nobelpristagaren Mo Yan och har nu också blivit en bilderbok med intensivt färgmättade illustrationer i olja av konstnären Zhu Chengling.
Sjuårige lille Stjärna får i soluppgången följa med sin älskade farfar till en äng långt hemifrån för att skära gräs och samla in till hö åt djuren. De arbetar ända inpå eftermiddagen, grillar gräshoppor över öppen eld och vilar under grästak.
Allt är mys tills de på hemvägen överraskas av en vilt framrusande vindpelare – en tromb. Likt ett rasande monster kastar sig den snurrande jätten över dem och deras gräskärra.
Mo Yan och Zhu Chengling skildrar, var och en på sitt unika vis, hur farfars lugn och värme påverkar lille Stjärna. Det makliga berättartempot skapar en spännande kontrast till bildernas känslostarka glöd.
Tromben är en ömsint och enkel berättelse som under ytan rymmer något högst märkvärdigt. Väderäventyret blir ett omvälvande barndomsminne av kärlekens kraft. Och illustrationerna är så fyllda av stämning och stuns att de närapå får liv och kliver ut ur boken.
.
Lysande livsresa ger hopp i tuffa tider
Isresan av Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm (Alfabeta 2020, från 6 år)
Den loggboksliknande inledningen: ”Det var en lördag, tror jag”, drar genast in läsaren i händelser som känns alldeles verkliga.
Det är Ida som för ordet. Hon och bröderna Jock och Max driver ofrivilligt iväg på ett isflak i Rönnbäcken, förs vidare ut i havet och tar sig så småningom över väldiga isvidder ända upp till ett fruset pingvinland.
Som tur är kan de där ta skydd i ett litet väderpinat hus, fullt med fiskbullekonserver. Praktiskt nog finns där också en kamin, och en hel del ved, så att de kan hålla sig varma.
Isresan tillägnas polarfararna Fridtjof Nansen och Ernest Shackleton men några polarupptäckter görs inte här.
Däremot upptäckter av helt annat slag.
Som att det viktigaste, när man är isolerad av snö och is (och mörker av olika slag, eller kanske av en pandemi?), är att kunna ha tråkigt, berätta historier och skratta.
Och möjligen komma överens om att gråta på samma gång. Så att den som ligger vaken och gråter inte väcker de andra.
Efter evinnerlig tid, ”ungefär hundra år”, kommer ljuset tillbaka. Vädret spelar roll för måendet. En blå himmel och vårkänslor får igång livsglädjen. Då blir det snöbollskrig och upphittad marmelad som festlig efterrätt till fiskbullarna.
Den sakliga, lågmälda texten får ständigt nytt liv genom de Robinson-Kruse-äventyrliga bilderna. Isens färgskiftningar och det vintermörka, instängda grå(t)livet ersätts under vårens hemfärd av ett hoppfullt turkost hav och gröna livsfarliga stormvågor.
Vilka lysande allåldersberättare Thomas och Anna-Clara Tidholm är! Och vilken hoppfull utvecklingsresa Isresan visar sig vara. När oväntade händelser – eller ogästvänligt och tröstlöst väder – gör livet tufft gäller att försöka härda ut. Och hitta på så mycket roligt och meningsfullt som möjligt under tiden.
