Av Gunhild Arby

Barn gillar choklad, ett vackert språk, hjältar de kan bli kompis med, hemligheter och att få fnittra. I alla fall om man ska tro barnboksgiganterna Philip Pullman, Roald Dahl och Ulf Stark.

De borde veta. Philip Pullmans ungdomstrilogi Den mörka materien (1995-2000) räknas till de brittiska mästerverken och är fortfarande en storsäljare. Roald Dahls humoristiska kapitelböcker för 6-12-åringarna, Kalle och chokladfabriken(1964), Den fantastiska räven (1970), Häxorna (1983) och många fler, läses ännu flitigt. Och Ulf Stark, en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare som avled 2017, kammade hem priser in i det sista.

Känsliga för pekpinnar

1996 delade Ulf Stark Augustpriset med Anna Höglund för bilderboken Min syster är en ängel. 2017 fick han postumt Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris tillsammans med Linda Bondestam för bilderboken Djur som ingen sett utom vi.

Starks Kan du vissla Johanna?, också med Anna Höglund, har varit en långkörare på TV och väckt internationell beundran för sin finstämda och roliga skildring av en morfarslös pojke som utser en morfar på ålderdomshemmet.

1998 intervjuade jag författaren i hans hem på Lidingö, traditionellt uppfattad som en av Stockholms mer fashionabla förorter. Fast han visade sig bo i ett modernt höghusområde. Kanske inte så olikt det Stureby han skildrat i så många böcker, till exempel i När pappa visade mig världsalltet med bilder av Eva Eriksson.

”Det måste finnas en hemlighet i skriften. Barn har ett behov av att hitta byggstenar till livet, men de har också en inbyggd känslighet för pekpinnar. Det handlar inte om att ge dem en mening. Den måste de skapa själva,” sa Ulf Stark när vi pratade om den bok som just då var aktuell, Lille Asmodeus.

Lille Asmodeus pappa Djävulen är mäkta stolt när han tror att sonen varit riktigt elak. ILLUSTRATION: Anna Höglund

Komiska krockar och skönhet

Lille Asmodeus handlar om djävulens lille snälle son som får i uppdrag att fånga en själ. Det var fjärde boken i rad där Ulf Stark tog upp existentiella frågor och han gjorde det på sitt typiska vis. Poetisk vardagsskönhet kryddades med komiska krockar mellan barnatankar och den så kallade verkligheten.

 ”Gud är ingen vanlig tråkmåns”, var ett uttryck han gärna använde. Lite paradoxalt för en som sexton år gammal gick ur statskyrkan, och som alltid uppfattade sig själv som ”rätt ateistisk”. Men funderingar om livets mysterium och svåra val återkom ständigt i hans böcker.

Han förklarade det med att barn ställer samma frågor som vuxna: Varför lever jag? Hur ska jag leva? Vad händer efter döden?

”Ju mer jag skrivit desto mer har jag upptäckt att det finns en slags religiös problematik i mina böcker. Jag har varit ute i invandrartäta områden och pratat om mina böcker och där diskuterar man detta mycket mer. I en och samma klass fanns barn med fyra olika religionstillhörigheter. De tycker att det är konstigt att svenskar inte pratar mer om religiösa saker. Och de tycker att det är kul att man kan göra roliga böcker om det”, sa han under den där intervjun på Lidingö.

Danny bäst i världen av Roald Dahl har den vanliga dahlska mixen av galenskap och barn som tvingas hantera knepiga vuxna. ILLUSTRATION: Quentin Blake

Älskar att bli skrämda

Roligheter kan tyckas vara själva vitsen med britten Roald Dahls böcker, ofta illustrerade av Quentin Blake. De är ju fulla av knasig fantasi och galna figurer (och barn som överlistar elaka vuxna),

Men även Roald Dahl (1916-1990) hade en vidare syn på vad det är barn gillar att läsa.

”De älskar att bli skrämda. De älskar spänning. De älskar spöken. De älskar skattsökning. De älskar choklad och leksaker och pengar. De älskar att få fnittra. De älskar hjälten och de älskar när hjälten vinner”, har han sagt.

Hans landsman Philip Pullman har också mycket intressant att säga om vilken sorts böcker barn tycker om och vad de vill ha ut av dem. Det utvecklade han under ett seminarium vid bokmässan i Göteborg 2005, samma år han fick världens största barnbokspris, svenska Alma-priset (Astrid Lindgren Memorial Award).

Mjuka och kraftfulla ord.

Philip Pullman är från början lärare och brukade berätta historier för eleverna. Det slog aldrig fel, sa han inför den fullsatta föreläsningssalen på Svenska Mässan i Göteborg:

”De blev alltid gripna av berättelserna om gudar och hjältar i antikens Grekland och Rom.”

Själv ville han vara kompis med Robin Hood, Stålmannen och Sherlock Holmes när han var liten.

”Barn vill inte identifiera sig med karaktärerna, de vill vara deras vänner, men förbli sig själva. De läser historier om sånt som roar dem, inte sådana som ”är bra för dem”. Och de är inte rädda för krångliga ord som de inte förstår. De vill ha ett vackert språk.”

Så hur vet han om språket är vackert?

”Man känner det när man läser orden högt. Det är som sensualismen i John Miltons Lost Paradise: Mjukt och kraftfullt. Som att stryka en tiger över ryggen.”

23 september 2022

Philip Pullmans Den mörka materien har gett upphov till en rad kringböcker.

I Min syster är en ängel blandar Ulf Stark på sitt typiska vis poetiskt språk med komik. ILLUSTRATION: Anna Höglund