Av Gunhild Arby

”Det är inte så att tonåringar inte vill läsa, de vill bara inte läsa tråkiga böcker”, säger Laurie Halse Anderson som just tagit emot världens största barnbokspris, det svenska Almapriset. På Kulturhuset i Stockholm samtalar hon med kulturskribenten Johanna Lundin om vad som driver henne att fortsätta skriva, trots att hatgrupper fått hennes ungdomsböcker förbjudna i flera amerikanska stater.

Laurie Halse Anderson kliver in på scenen, en ståtlig kvinna i långt svallande hår och med en kul, känslig och verbalt vass utstrålning. Rätt lik de tonåringar hon skildrar i sina böcker, faktiskt.

Hon är ingen duvunge i författarvärlden. Hennes böcker är bästsäljare och hon har rest kors och tvärs i USA och pratat om dem och träffat sin tonåriga läsare. De amerikanska kritikerna har sedan länge tagit henne till sina hjärtan.

Ändå finns inget överlägset i hennes attityd, snarare en ödmjuk förvåning över att hon nu förärats det prestigefyllda Almapriset, Astrid Lindgren Memorial Award, det ekonomiskt största barnbokspriset i världen (5 miljoner kronor).

Spelar på rädsla

Almapriset har förändrat tillvaron, det får publiken i Kulturhuset snabbt klart för sig. Inte minst för att det kom i helt rätt tid.

Laurie Halse Anderson berättar att hon de senaste tre åren känt en ökande uppgivenhet och förtvivlan i spåren efter attackerna från Moms for Liberty, en konservativ rörelse, grundad 2021 för att protestera mot coronavaccinationer och senare inriktad på att hetsa mot oönskad litteratur. Organisationen har lyckats få tusentals böcker förbjudna i amerikanska skolor och på bibliotek, särskilt i Texas och Florida, och även i Laurie Halse Andersons hemstat Pennsylvania. Hon bor i den största staden, Philadelphia, med man och fyra barn.

Moms for Liberty spelar mycket medvetet på föräldrars naturliga rädsla och vilja att skydda sina barn, förklarar Almapristagaren

– Alla författare jag känner är attackerade. Moms for Liberty vill inte att man skriver något om sex, homosexualitet, transfrågor, om svarta eller något med ”icke-kristet” innehåll. Unga ges budskapet att det är okej att mobba eller klå upp utsatta grupper. Attackerna på asiatiska amerikaner har skjutit i höjden. Det är som om Voldemort har tagit plats mitt ibland oss, säger hon med stigande upprördhet i rösten.

Arg hela tiden

Just när hon trodde att skrivlusten och författarkarriären var över kom telefonsamtalet från Boel Westin, ordförande i Almajuryn.

– Boel är nu min bästa vän. Jag har erbjudit mig att städa hennes hus, säger hon med en glimt i ögat. Och fortsätter, allvarligare nu:

– Det var precis som om mitt hjärta öppnades upp igen. Som om universum gett mig tillåtelse att fortsätta att lyssna på våra ungdomar.

Drivet kommer från de unga och från en inre ilska över sakernas tillstånd.

– Jag är arg hela tiden; jag blir äldre och jag är argare än någonsin. Ilskan och de underbara rösterna – det är vad som får mig att fortsätta, säger hon inför den nästan fullsatta hörsalen i Kulturhuset.

”Alla författare jag känner är attackerade.”  FOTO: Gunhild Arby

Johanna Lundin frågar henne vilka konsekvenserna blir när böcker förbjuds.

– Om du säger att böcker om vissa barn är olämpliga gör du också de barn som skildras i de böckerna olämpliga. Det är som är tejpa igen deras munnar. Om vi låter dem ta våra röster ifrån oss kan vi lika gärna gräva våra egna gravar och kravla ner i dem.

Rösterna hon talar om är bland annat rösterna från alla tonåringar hon mött sedan genombrottet 1999 med ungdomsromanen Speak. Den handlar om en ung flicka som blir våldtagen, inget säger, men så småningom vågar berätta om det som hänt.

Roliga bladvändare

Speak gavs 2018 även ut som grafisk roman, numera en stor ungdomsgenre i USA. Den bygger delvis på egna upplevelser. När Laurie Halse Andersons äldsta dotter var på väg in i tonåren insåg författaren att hon var tvungen att sätta ord på det hon aldrig tidigare pratat om: ”annars skulle jag inte kunna vara en bra mamma åt Stephanie och Meredith.”

Att ge ungdomar (och tystade, plågade vuxna också för den delen) en röst, och på så sätt verktyg att hantera världen, är ett genomgående tema i hennes böcker. De är vansinnigt roligt skrivna. Vilket tyvärr inte tillräckligt tydligt framgår av Almaprisjuryns motivering. Juryn talar om en ”mörkt glimmande realism”, ”saklig humor”, och att pristagaren aldrig väjer ”för det allra svåraste”.

Och ja, många av böckerna handlar om tuffa ting: mobbning, övergrepp, ätstörningar, psykisk ohälsa. Men de är inte nedslående, snarare hoppfulla. Detta är bladvändare som i Sverige närmast har sin motsvarighet i Jenny Jägerfelds galghumoristiska och insiktsfulla tonårsskildringar, där tuffa upplevelser också är ett givet tema.

Sofia Ejheden är förlagschef på Lavender Lit som 2015 gav ut Skärvor av minnen, en av de två böcker av Almapristagaren som översatts till svenska. De 1500 ex som fanns i lager tog snabbt slut när Almapriset tillkännagavs men nu har en pocketupplaga tryckts upp.  FOTO: Gunhild Arby

Driver hejdlöst med alla

Laurie Halse Anderson skriver med en ton och ett språk som på pricken fångar den uppåneriga och omvälvande tonårstiden. Det är inga sentimentala tycka-synd-om-drapor, det är böcker som tar unga på allvar och ser dem, utan förminskande eller förskönande drag.

I Skärvor av minnen, en av de två böcker som finns på svenska (lysande översatt av Cecilia Falk), illustreras det perfekt. Huvudpersonen, sjuttonåriga Hayley, har en distanserad rå humor och driver hejdlöst och vanvördigt med alla omgivande lärare och med skolkamraten, hunken Finn. Samtidigt uppvisar hon i inre monologer en mödosamt tillbakahållen förtvivlan och stark kärlekslängtan. Undra på det, alldeles själv försöker hon hantera och hjälpa sin alkoholiserade pappa, svårt traumatiserad av krigsupplevelser i Irak och Afghanistan.

Skärvor av minnen blir på så sätt inte bara en roman om sjuttonåriga Hayleys utveckling, utan också en briljant skildring av hur posttraumatisk stress kan yttra sig; hur plötsliga våldsamma utbrott och förföljelsemani ställer till det för krigsskadade och deras närstående, och hur avgörande det är att få rätt stöd.

– De bästa böckerna blir en svängdörr som gör att du kan kliva in i andra människors liv, säger Laurie Halse Anderson, som också är historiskt intresserad och har skrivit flera historiska ungdomsromaner, bland annat om slaveriet och inbördeskriget i Amerika.

Lilla huset på prärien favorit

Själv gillade hon som ung Det lilla huset på prärien-serien av Laura Ingalls Wilder. Lite otippat kanske, med tanke på de teman hon själv briljerar i. Visserligen finns även i präriebokserien en tuff yttre verklighet, men den är oftast av rent praktisk natur. Pumor och björnar stryker runt huset och nybyggarlivet är slitsamt och farligt.

Det är ändå en västanfläkt jämfört med de ungas stökiga tillvaro i Andersons böcker. Stökigheten till trots; igenkänningen är stor och rolig, även för dem som vuxit upp i betydligt mindre dysfunktionella familjer.

22 maj 2023

Speak gavs i april ut i svensk nyutgåva med titeln Säg något (Natur & Kultur, från 12 år, översättning Ann Margret Forsström) Så småningom ger Natur & Kultur också ut Wintergirls på svenska.

Liv Skog Santikos fick sitt medhavda exemplar av den grafiska romanen Speak signerat. 2018 kom denna illustrerade version av ungdomsromanen som 1999 blev en stor succé i USA.

Den är bra, sa 11-åriga Liv. Hon gillar slutet i Speak när huvudpersonen äntligen vågar tala ut. FOTO: Gunhild Arby

Skärvor av minnen, Laurie Halse Anderson, Lavender Lit, inbunden 2015, ny upplaga i pocket 2023. Från 13 år. Sjuttonåriga Hayley får tampas med trilskande lärare, motvilligt hantera en förälskelse samtidigt som hon försöker ta hand om sin krigsskadade pappa. Roligt, rappt, upplysande och rättså dramatiskt.