Av Gunhild Arby

Elsa Beskow lär ha baserat sin berömda tantbok Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin på sin mamma och sina två mostrar. Gissa hur många fastrar som finns i Ebba Forslinds bilderbok Fastrarna?

Tre förstås. Klädda i grönt, brunt och lila, precis som Beskows tanter.

Ebba Forslind blinkar finurligt till Beskow i sin andra bilderbok; uppföljaren till dagisskildringen Jättejättebråttom. Fastrarnas moderna familj, skapad i färgstark klippdock-stil, har på ytan inte ett dugg gemensamt med Beskows sirligt och ljust målade moralstyrda kvinnokollektiv i början av förra seklet. Men det finns en röd tråd. Tanternas föräldralösa Petter och Lotta törstar lika mycket efter trygghet som nutida barn längtar efter närhet och bekräftelse.

Fastrarna är en finstämd berättelse om hur avig man kan känna sig i en ny familjekonstellation och vad det betyder att bli sedd. Ebba Forslind har en alldeles särskild förmåga att ta plats i en liten flickas inre och ge röst åt roligt konkreta och trotsigt bestämda barnaord. Hon är helt på barnens sida med en på-pricken-känsla för deras utsatthet. Med små bildmedel ändras stämningen. En ledsen mun rätas ut till ett glatt streck.

Fastrarnas skapare är på flera sätt en driven berättare och illustratör. Bildernas tidsmarkörer, som att mamma kör bilen på väg till farmorskalaset och att hennes nya kille gullar med småsyrrorna, placerar berättelsen här och nu. Tyvärr händer inte så mycket mer i bilderna än i texten. Berättelsen fördjupas på så sätt inte. Den lyfter aldrig på fantasins vingar, den håller sig kvar på marken och förblir en illustrerad tröstebok. Fastrarna känns betydligt tråkigare än Beskows äventyrliga och detaljtecknade tantböcker.

Men det finns mer saker att fundera över. Varför är huvudpersonen målad i blått, grönt och rosa? Kan det bero på att de tre goda feerna i Törnrosa är klädda i dessa färger?

Sagans magiska tal är tre, det vet vi. Fastrarna, alla tre, lockar fram en modern form av magi: vardagsmagi sett med barnaögon. Gott så.