Det blir allt svårare att orientera sig i bokvimlet. Hur ska man ens hitta in i den muromgärdade bokträdgården där de gyllene äpplena hänger?
Bedrövligt, Svenska Dagbladet!
Av Gunhild Arby
Behövs barnboksrecensioner? Alla med intresse för barnböcker och barns läslust skulle sannolikt svara ja på den frågan. Alla utom Svenska Dagbladet.
För ett antal år sedan försvann tidningens regelbundna barnbokskritik. I dag får man tillkalla Sherlock Holmes eller leta med eget förstoringsglas för att hitta barnboksrecensioner eller andra barnboksartiklar i SvD.
Pliktskyldigast ges i Sveriges näst största morgontidning sommarlovs- eller julklappstips på bra barnböcker. I sällsynta fall kan det bli en större artikel eller intervju. Men bara om någon megakändis (Harry-Potterskaparen J K Rowling) ger ut något nytt, fyller jämna år (Pettsonskaparen Sven Nordqvist), dör (Ulf Stark, Gunilla Bergström och Ulf Nilsson) eller får pris, till exempel världens största barnbokspris, Almapriset, på fem miljoner kronor.
Nästan som om barnböcker vore förpassade till familjesidan.
Är det verkligen där de hör hemma, bland födelsedagar och nekrologer? Skulle rent av himlen falla ner om en och annan Anna Höglund eller Jakob Wegelius fick ta plats på den upphöjda kulturscenen bland rådströmare och gardellare?
Suckar och tystnad
Ibland händer det ändå.
Hösten 2021 publicerades en längre recension av En bro av poesi, en diktantologi för små barn som Svenska Akademien skickat ut till landets sexåriga förskolebarn.
SvDs kritiker läste boken tillsammans med sin femårige son. Något motvilligt gav den lille parveln sitt utlåtande i form av suckar, tystnad och förundran.
Det var, det ska sägas, en underhållande artikel av en recensent som fyndigt anspelade på olika litterära teorier om läsning. Värt en applåd? Visst, om detta hade varit en av en mängd olika barnboksrecensioner i tidningen. Det var det alltså inte. Då framstår idén att låta den egna telningen recensera lite…lättköpt. Som om en deckarrecensent skulle be sin krimbitna mamma komma med några väl valda omdömen om den senaste Åsa Larsson eller Liza Marklund.
Låter det som ett rimligt scenario? Skulle inte tro det.
Hur tänker ni egentligen, Svenska Dagbladet? Tror ni att det räcker att anlita Elaf Ali, författare till ungdomsboken Vem har sagt något om kärlek? som kulturkrönikör? Nej, det gör det inte. Elaf Ali är en intressant författare och skribent, men hon skriver inte om barn- och ungdomsböcker.
Ett skri av förtvivlan
Häromsistens kom ett skri av förtvivlan från Erika Hallhagen, en av SvDs barnbokskritiker (jo, de finns, så varför får de inte skriva mer om sitt ämne?)
I en nekrolog om den nyligen avlidne Ulf Nilsson, skapare av Adjö, herr Muffin (Augustvinnare 2002), Älskade lilla gris, Mästaren och de fyra skrivarna (Augustvinnare 1994) och ytterligare cirka 140 böcker, visar Erika H sin erkänsla för en författare som väglett henne genom livet.
Ulf Nilsson har hjälpt generationer av barn att förstå världen, gett oss en moralisk kompass och lärt oss följa vår magkänsla, skriver hon och fortsätter:
”Vilka storartade bildningsinsatser gör inte alla dessa barn- och ungdomsförfattare som så snällt får finna sig att hamna i skymundan av knausgårdar och östergrenar…Ändå är det främst i sådana här texter författarnas gärning lyfts fram.”
Samtalet saknas
Kära SvD!
Har ni missat att dagens barn kan vara framtida prenumeranter? Ett fylligt läsbord vore då rimligen något att satsa på. Dagens unga lär annars nöja sig med sånt som rekommenderas av djungeltelegrafen, typ Lasse Maja-detektiverna, Kapten Kalsong och Handbok för Superhjältar. I och för sig inget fel på dem som inkörsport till större bokvärldar, men det är en något ensidig bokdiet.
Så vad är bästa sättet att erbjuda barn ett varierat bokbord?
Ja, minst ETT sätt är att skapa ett samtal om barn- och ungdomsböcker, ett samtal som sipprar ut bland föräldrar, släktingar, lärare och allmänhet, ett samtal som växer till en flod av åsikter och känslor och så småningom kommer i de ungas väg.
Hur gör man det?
Ja, minst ETT sätt är genom regelbundna barnboksrecensioner som stadigt guidar till en mångfald av verk och upphovsmakare.
Kunnig barnbokskritik diskuterar också tidsanda, samhällsfrågor och blir en arena där konsumenter kan hitta pärlor eller avfärda skräp. För att bara nämna något.
Allt är inte svart
I en lärd och rolig SvD-understreckare om litteraturkritiken genom tiderna skriver förläggaren och författaren Per I Gedin att dagspressen på senare år anpassat sig till nutida läsare som kräver snabba omdömen och korta råd. Långa författarintervjuer får samsas med ett fåtal längre litteraturanalyser.
Gedin, som enbart riktar in sig på vuxenboksvärlden, drar slutsatsen att det inte längre är kritiken som styr bokkonsumtionen, utan de stora aktörernas marknadsföring.
Absolut. Kort, snuttigt och reklamberoende gäller även barnböcker.
Men varför inte ge de stora aktörerna en match? Inte bara resignera eller sucka åt larmrapporterna om ungas minskade läsning och lämna walk over till diverse läskampanjer.
Och allt på barnbokshimlen är inte nattsvart. Svensk barnboksutgivning har ökat kraftigt de senaste tjugo åren. Faktiskt fördubblats sedan millennieskiftet (från tusen titlar till runt 2000 per år).
Därför är det än mer trist, ja, rent bedrövligt, att SvD i likhet med många andra medier skurit ner sin barnbokskritik. Det blir allt svårare att orientera sig i bokvimlet. Hur ska man ens hitta in i den muromgärdade bokträdgården där de gyllene äpplena hänger? Och vem har portat barnboksskaparna från kulturbilagorna? Hur kommer det sig att mestadels kändisar och litterära fixstjärnor som skriver för vuxna, gärna självutlämnande, får breda ut sig där?
Konstvärlden kan bidra
För den som på allvar tror att barnböcker ger tröst, ökad livskänsla och bättre läsförmåga är barnboksrecensioner värt att argumentera för.
Men låt det inte stanna där.
Kära SvD!
Ge oss för all del en barnbokskritik värd namnet. Ge oss också fler intervjuer med barnboksskapare, trendartiklar, debatter, rapporter från konstvärldens intresse för bilderboken, ja, reportage om allt som era skribenter kan komma på.
Och framförallt: Sluta skyll på att läsarna inte efterfrågar barnboksartiklar! Den genomsnittlige läsaren har oftast inte en susning om vad som finns därute.
1 december 2021