Att medier ger plats åt tidsandan är självklart, men inte heller forskningen står fri från rådande värderingar visar det sig. Beskow har ibland ansetts för samhällsengagerad, ibland för samhällsfrånvänd, ibland farligt konservativ, ibland förtäckt radikal.

Nykterhetsfrågan

Kanske förvånar det nutida läsare att Elsa Beskow tidigt fick kritik för att ha fört in samhällsfrågor i sin bilderboksvärld.

Gurli Linder, i 1900-talets början ansvarig för Dagens Nyheters barnbokskritik, ansåg att genombrottsboken Puttes äfventyr i blåbärsskogen (1901) hörde till nationallitteraturen. Men när tidningen Julklappen 1909 publicerar en Beskowsaga om hur Sverige befriades från brännvinstrollet protesterar Linder. Nykterhetsfrågan var på tapeten, men i likhet med många andra tyckte Gurli Linder inte att man skulle påminna barnen om en så allvarstyngd verklighet.

Elsa Beskow replikerade att det snarare kunde bli en tröst att ”få den fule målad på väggen” och koncentrera sin ilska mot honom.

Kritik från vänster

I årtiondena som följer får Beskows sagobesjälade och botaniskt exakta bilderböcker fortsatt beröm. De anses pedagogiskt och konstnärligt högtstående. Bilderna är unika i sitt slag eftersom Beskows växter har individuella karaktärsdrag. Andra dåtida bilderboksskapare ritar mest en blomma vilken som helst, gärna dekorativ, men utan personlighet.

Bravorop alltså. Men 1964 kommer en föraning av den vänsterradikala kritik som skulle drabba Beskows persongalleri.

Litteraturvetaren Staffan Björck skriver att ogräsupproret i Blomsterfesten i täppan (1914) sannolikt är ett bevis för att bilderboksskaparen tycker att klasserna ska acceptera den lott de tilldelats.

Och snart växer angreppen, både i antal och indignation.

”Förkapitalistisk” skog

1971 gör litteraturvetaren Pär Bergman en marxistisk analys av småstadsvärlden i de fem storsäljande bilderböckerna om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918-1947). Han ifrågasätter inte den konstnärliga kvaliteten, däremot lämpligheten av omtryck.

Bergman anser att Tant-böckerna framhåller betydelsen av privategendom och påpekar att tanterna ”lever på kapital”. Han anser också att barnen skildras som osjälvständig underklass. Det kan inte dröja länge, fortsätter han, ” innan Petter och Lotta, som väl redan av Tvätt-Kristin lärt sig buga för de välsituerade, blir helt indoktrinerade i det borgerliga samhället”.

En ny Beskowdebatt dras därefter igång av konstvetaren Barbro Werkmäster. I en analys av Tomtebobarnen i tidskriften Paletten beskriver hon Beskows skog som ett förkapitalistiskt samhälle med konservativa könsroller där pojkarna leker manliga lekar och flickan tar efter mors mjuka attribut.

Tomtebobarnen och Tant-serien blir fortsatt slagpåsar under 70-talet. Aftonbladets konstkritiker Bengt Olvång tycker att Tant-böckerna är ”inpyrda av småborgerlig klassegoism”. I ”Bilden i barnboken”skriver forskaren Birgitta Josefsson att tanterna utmärks av ”total hjälplöshet”.

Kvinnosynen i nytt ljus

Elsa Beskow hade sina vapendragare även under 70-talet, men en bred omsvängning i synen på hennes samhällsbudskap kommer först på 1980-talet. Då blir sagor på modet igen och då framstår också Beskowböckerna i nytt ljus.

I sin bok Elsa Beskow och hennes värld poängterar Margareta Sjögren att den unga Elsa, född Maartman, växte upp i ett kvinnokollektiv. Elsa var 15 år när fadern dog. Mamman flyttade då med barnen till sin mor och sina två ogifta systrar. Mostrarna drev en modern experimentskola och Elsas miljö var klart feministisk.

Och det, skriver Sjögren, syns också i böckerna:

”Alla livsviktiga och avgörande roller i bilderböckerna tilldelar hon kvinnor: mammor, tanter, systrar…Männen är försörjare, pedagoger, inte alltid värda vår respekt”.

Feministisk blomsterfest

Beskowböckerna fortsätter att omvärderas under 1990-talet.

Litteraturvetaren Ying Toijer Nilsson hävdar att verken ibland har ett dubbelt budskap på grund av Elsa Beskows dubbla samhällsroll. Å ena sidan var hon som prästfru och sexbarnsmamma socialt påpassad. Å andra sidan var det hennes författarskap som försörjde familjen medan maken ägnade sig åt obetalt folkbildningsarbete.

Den första Tant-boken tillkom under brinnande krig (1918). Serien har ofta setts som en samhällsfrånvänd flykt till en svunnen 1800-talsidyll. Men konventionellt var detta kvinnokollektiv med adopterade barn inte, invänder Ying Toijer Nilsson. Hon påpekar att det finns en hel del kvinnokraft insprängd i småstaden och att tanternas betalda arbete, som på 1970-talet utmålats som kapitalistiskt, var det som stod till buds år 1850. De flesta yrkesvägar var stängda för kvinnor, men många kunde försörja sig genom att sälja karameller eller sy.

Tant-böckerna, Tomtebobarnen och Blomsterfesten i täppan är de Beskowböcker som tolkats mest. En av de mest intressanta tolkningarna görs 2004 av konstvetaren Frida Henke. I en bildanalys av Blomsterfesten ser Henke en bok full av robusta kvinnor, många av dem ensamstående mödrar, som klarar biffen.

Alla samhällets klasser, könsroller och motsättningar, speglas genom köksväxter, skogsblommor, rosor och ogräs, och nästan alla blomsterföljen anförs av kvinnor, konstaterar Henke.

Slutsatsen blir att Beskow driver det dåtida feministiska målet: kvinnors rätt till god utbildning och rösträtt.

Makt ett huvudtema 

Beskows natur som plats för samhällskamp alltså. Helt i linje med 2000- talets allt starkare fokus på maktfrågor.

Makt och motstånd har också en alldeles särskild roll i Sagan om den lilla hinden (1924), en Beskowbok som jag 2013 skrev en kandidatuppsats om och som anses vara Beskows mest feministiska bok.

Hindboken har följt mig genom livet. Jag var tre år när mamma första gången läste den och sedan lästes den om och om igen. Varje gång rann stora tårar nerför mina kinder.

I vuxen ålder trodde jag länge att min aversion mot att spärra in djur i bur grundlagts av hindboken. Men när jag i min kandidatstudie tittade närmare uppenbarade sig lager på lager av samhälls- och könsrollsdebatt. Och inte minst ett litterärt sätt att skildra naturen som en plats att hämta motståndskraft från.

Modernt om ätstörningar

I boken lever Rosalind lycklig med sin hind i en skogsglänta. Plötsligt störs idyllen av en jägare. Hinden flyr, men blir tillfångatagen och satt i gyllene bur i kungens park för att beundras, där hon som protest matvägrar.

När Rosalind hittar henne kräver hon tillbaka sin hind. Hon avböjer sockrade erbjudanden om att stanna och mata djuret, varpå också hon spärras in. Till slut lyckas jägaren och Rosalind tillsammans trotsa både kung och folk och befria hinden.

Det är samhörigheten med hinden och det lyckliga livet i gläntan som driver Rosalind. Naturen skildras som kraftkälla och motståndsficka i ett samhälle som placerar kvinnor/hindar i gyllene burar.

Hindens självsvält känns för övrigt som hämtad från ett modernt debattinlägg om hur utseendekrav, snäva normer eller förtryck kan leda till grava ätstörningar.

Så hur kommer framtida forskare tolka det mångtydiga Beskowska författarskapet? Det är något att med spänning se fram emot.

9 maj 2021

Min kandidatuppsats heter Makt och motstånd för alla åldrar: Naturen som subersiv kraft i Elsa Beskows Sagan om den lilla hinden.