Vinterväg av Linnéa Krylén, Opal 2025, från 0 år.

De bästa kreativa själarna lånar, stjäl eller inspireras av andra kulturer och gör sedan något helt eget av detta.

En sådan kreativ själ är Linnéa Krylén. Hennes debut Frejas plats, uppföljaren Frejas nyckel och en senare bok, Handbok för molnskådare, har klara vibbar av animatören Hayao Miyazaki. Pyttesmå färgstarka figurer rumsterar om i en flödande grönska på ett sätt som påminner om japanens filmiska värld.

Men alla hennes verk har också ett mycket krylénskt tilltal. Ett ömsint och nyfiket sätt att se på världen från en lilleputts perspektiv.

Fick tillbaka gnistan

Och nu har det blivit något helt nytt.

Fast det höll på att inte bli något alls.

Linnéa Krylén hade närapå gett upp bilderboksskapandet när hon 2024  fick ett stort pris av Svenska Akademien, dels för sina barnböcker, men också för sitt arbete som konstpedagog och läsfrämjare. Då fick hon tillbaka gnistan.

Tack och lov för det.

Vinterväg är en strålande fortsättning på ett inspirerat barnboksskapande, en vintersaga i vaggviseton som värmer alla frusna själar, liten som stor.

En röd bil rör sig genom ett månupplyst, blåtonat vinterlandskap på väg till hemmets ombonade säng. Utmed vägen dyker det upp en hare, en räv, en uggla och andra skogens djur, alla i varierande grad av väntande vintervila.

Blånande vinternatt

Här gör Linnéa Krylén det hon är bäst på: kliver in i barnets värld, ser omgivningen med klara barnaögon. Målartekniken är inte perfekt, men bildernas färgkombination och känsloladdade natur sitter som en smäck.

Och, som sagt, här lånas, stjäls och inspireras.

Här skymtar spår av nationalromantiska strömningar från tidigt 1900-tal, en smula likt det stämningsmåleri som konstnärskolonin vid värmländska sjön Racken blivit berömda för. Rackstadgruppen målade solglittrande snödagrar. Linnéa Krylén gestaltar en rosa skymningsvärld som övergår i blånande natt.

Och vilken natt! Alla som någon gång färdats genom ett långsamt framväxande mörker känner sig hemma i denna snötäckta skog där granarna står som blåklädda skyddande gestalter utmed vägen.

Allt och alla ska gå till vila, precis som i den berömda vaggvisedikten Över bergen stiger aftonro av tyske romantikern Goethe. Så även om Linnéa Kryléns text inte riktigt håller måttet, rytm och språk haltar av och till de i korta meningarna, blir hennes moderna vaggsång, likt Goethes mästerstycke, en trygg vägvisare in i sömnens värld.

Med Vinterväg har hon lyckats skapa en varm och vacker vintersaga som lyser som en fyrbåk genom natten.

På väg mot vilan. ILLUSTRATION: Linnéa Krylén

Var är Dim? Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen 2025, från 3 år.

Maria Nilsson Thore har en skarp blick för vänskapens och naturens läkande kraft. Det visar hon på nytt i tredje boken om skogsminstingarna Dim och Lummer.

Vintervinden viner och snön knastrar och knarrar i en fint poetisk skog medan Lummer ger sig ut på jakt efter sin försvunna kamrat. Dim har tjurig och dyster gått och gömt sig någonstans under de väldiga snöbeklädda träden.

Tillit till naturen

Med säker rytm och en bulligt mjuk och härligt pastellfärgad skogsvärld bygger Maria Nilsson Thore upp ett äventyr som varken saknar igenkännbar ledsenhet eller mys och lek.

Den som följt henne genom åren kanske mest tänker på storögda barn som påminner om figurerna i japansk mangalitteratur. Men hon har också en annan sida: en stark tillit till naturens och vännernas förmåga att lysa upp när allt känns svårt. Dim-böckerna (hittills tre) kan mildra trista humördipp, lyckliggöra naturvurmare eller inspirera den som aldrig satt sin fot i en myllrande skog att göra just detta.

Första Dim-boken Vem ser Dim? utforskade hur det är att känna sig osedd, medan uppföljaren Hur mår Dim? lyfte fram nödvändigheten av lugn och ro.

I Var är Dim? har den storväxta Dim (jo, hen är jättestor i jämförelse med minstingen Lummer) grottat ner sig i en värmande strumpa under jord. Där ligger hen och väntar på våren. Vintern känns farlig, hemsk och kall.

Alla (såväl liten som stor) som någon gång bara velat gå och gömma sig kan känna igen sig. Har man tur har man kanske också, likt Dim, haft en vän som övertygat en att ge sig ut i det okända, trots att det känns tungt eller läskigt. Lilla Lummer, som tycks älska all den vita vinterprakten, ger sig inte i jakten på sin försvunna kamrat.

Känsla för kulturarv

Storheten i Dim-böckerna är inte enbart ett utforskande av olika känslor. Maria Nilsson Thore visar sig också vara en kunnig uttolkare av naturens skönhet och innehåll. Bokens tapeter (försätts- och eftersättsbladen) är underbara naturplanscher av allt murrigt och färgglatt man kan hitta i en snöig skog, från halvätna äpplen till intorkade nyponfrukter.

Och när hon låter Dim och Lummer täppa till öppningen till sin vinterhåla med en brandgul apelsin är det en tydlig blinkning till Solägget, en bilderbok av en annan fin naturskildrare, barnbokslegenden Elsa Beskow.

Bättre än så kan det väl inte sägas. Här arbetar en bildkonstnär med känsla för kulturarv, komplexa känslolägen och naturens livsbejakande kraft.

Hatten av för Maria Nilsson Thores Dim-böcker. Och hjärtligt tack för att en ny är på gång. I Usch! som väntas i mars lär de två vännerna få ett tillskott av en figur som bara klagar.

Det ser alla vi Dim- och Lummer-fantaster mycket fram emot.

Lummer ser inte spåret efter Dim, men det gör läsaren/lyssnaren. ILLUSTRATION: Maria Nilssson Thore

Det fina omslaget är gjort av Alexander Jansson som också ritat en karta i boken så att man kan följa den milt sagt strapatsrika resan som varade 1914-1916.