Varmt, vackert och livsfarligt. Vintern är på väg. FOTO: Gunhild Arby
Vintriga fynd med nagelbitande spänning
12 januari 2026
Av Gunhild Arby
Det finns ingenting så tyst som snö. Eller så lekfullt och gnistrande vackert. Eller, ja, dödligt farligt. Här är tre snörika fynd som bjuder på starka känslor och livsavgörande äventyr.
Vacker vintersaga i varm vaggviseton
Vinterväg av Linnéa Krylén, Opal 2025, från 0 år.
De bästa kreativa själarna lånar, stjäl eller inspireras av andra kulturer och gör sedan något helt eget av detta.
En sådan kreativ själ är Linnéa Krylén. Hennes debut Frejas plats, uppföljaren Frejas nyckel och en senare bok, Handbok för molnskådare, har klara vibbar av animatören Hayao Miyazaki. Pyttesmå färgstarka figurer rumsterar om i en flödande grönska på ett sätt som påminner om japanens filmiska värld.
Men alla hennes verk har också ett mycket krylénskt tilltal. Ett ömsint och nyfiket sätt att se på världen från en lilleputts perspektiv.
Fick tillbaka gnistan
Och nu har det blivit något helt nytt.
Fast det höll på att inte bli något alls.
Linnéa Krylén hade närapå gett upp bilderboksskapandet när hon 2024 fick ett stort pris av Svenska Akademien, dels för sina barnböcker, men också för sitt arbete som konstpedagog och läsfrämjare. Då fick hon tillbaka gnistan.
Tack och lov för det.
Vinterväg är en strålande fortsättning på ett inspirerat barnboksskapande, en vintersaga i vaggviseton som värmer alla frusna själar, liten som stor.
En röd bil rör sig genom ett månupplyst, blåtonat vinterlandskap på väg till hemmets ombonade säng. Utmed vägen dyker det upp en hare, en räv, en uggla och andra skogens djur, alla i varierande grad av väntande vintervila.
Blånande vinternatt
Här gör Linnéa Krylén det hon är bäst på: kliver in i barnets värld, ser omgivningen med klara barnaögon. Målartekniken är inte perfekt, men bildernas färgkombination och känsloladdade natur sitter som en smäck.
Och, som sagt, här lånas, stjäls och inspireras.
Här skymtar spår av nationalromantiska strömningar från tidigt 1900-tal, en smula likt det stämningsmåleri som konstnärskolonin vid värmländska sjön Racken blivit berömda för. Rackstadgruppen målade solglittrande snödagrar. Linnéa Krylén gestaltar en rosa skymningsvärld som övergår i blånande natt.
Och vilken natt! Alla som någon gång färdats genom ett långsamt framväxande mörker känner sig hemma i denna snötäckta skog där granarna står som blåklädda skyddande gestalter utmed vägen.
Allt och alla ska gå till vila, precis som i den berömda vaggvisedikten Över bergen stiger aftonro av tyske romantikern Goethe. Så även om Linnéa Kryléns text inte riktigt håller måttet, rytm och språk haltar av och till de i korta meningarna, blir hennes moderna vaggsång, likt Goethes mästerstycke, en trygg vägvisare in i sömnens värld.
Med Vinterväg har hon lyckats skapa en varm och vacker vintersaga som lyser som en fyrbåk genom natten.
På väg mot vilan. ILLUSTRATION: Linnéa Krylén
Det finns en Dim-bok för alla känslolägen
Var är Dim? Maria Nilsson Thore, Bonnier Carlsen 2025, från 3 år.
Maria Nilsson Thore har en skarp blick för vänskapens och naturens läkande kraft. Det visar hon på nytt i tredje boken om skogsminstingarna Dim och Lummer.
Vintervinden viner och snön knastrar och knarrar i en fint poetisk skog medan Lummer ger sig ut på jakt efter sin försvunna kamrat. Dim har tjurig och dyster gått och gömt sig någonstans under de väldiga snöbeklädda träden.
Tillit till naturen
Med säker rytm och en bulligt mjuk och härligt pastellfärgad skogsvärld bygger Maria Nilsson Thore upp ett äventyr som varken saknar igenkännbar ledsenhet eller mys och lek.
Den som följt henne genom åren kanske mest tänker på storögda barn som påminner om figurerna i japansk mangalitteratur. Men hon har också en annan sida: en stark tillit till naturens och vännernas förmåga att lysa upp när allt känns svårt. Dim-böckerna (hittills tre) kan mildra trista humördipp, lyckliggöra naturvurmare eller inspirera den som aldrig satt sin fot i en myllrande skog att göra just detta.
Första Dim-boken Vem ser Dim? utforskade hur det är att känna sig osedd, medan uppföljaren Hur mår Dim? lyfte fram nödvändigheten av lugn och ro.
I Var är Dim? har den storväxta Dim (jo, hen är jättestor i jämförelse med minstingen Lummer) grottat ner sig i en värmande strumpa under jord. Där ligger hen och väntar på våren. Vintern känns farlig, hemsk och kall.
Alla (såväl liten som stor) som någon gång bara velat gå och gömma sig kan känna igen sig. Har man tur har man kanske också, likt Dim, haft en vän som övertygat en att ge sig ut i det okända, trots att det känns tungt eller läskigt. Lilla Lummer, som tycks älska all den vita vinterprakten, ger sig inte i jakten på sin försvunna kamrat.
Känsla för kulturarv
Storheten i Dim-böckerna är inte enbart ett utforskande av olika känslor. Maria Nilsson Thore visar sig också vara en kunnig uttolkare av naturens skönhet och innehåll. Bokens tapeter (försätts- och eftersättsbladen) är underbara naturplanscher av allt murrigt och färgglatt man kan hitta i en snöig skog, från halvätna äpplen till intorkade nyponfrukter.
Och när hon låter Dim och Lummer täppa till öppningen till sin vinterhåla med en brandgul apelsin är det en tydlig blinkning till Solägget, en bilderbok av en annan fin naturskildrare, barnbokslegenden Elsa Beskow.
Bättre än så kan det väl inte sägas. Här arbetar en bildkonstnär med känsla för kulturarv, komplexa känslolägen och naturens livsbejakande kraft.
Hatten av för Maria Nilsson Thores Dim-böcker. Och hjärtligt tack för att en ny är på gång. I Usch! som väntas i mars lär de två vännerna få ett tillskott av en figur som bara klagar.
Det ser alla vi Dim- och Lummer-fantaster mycket fram emot.
Lummer ser inte spåret efter Dim, men det gör läsaren/lyssnaren. ILLUSTRATION: Maria Nilssson Thore
Sydpolen ingen barnlek för föräldralösa Sven
Det fina omslaget är gjort av Alexander Jansson som också ritat en karta i boken så att man kan följa den milt sagt strapatsrika resan som varade 1914-1916.
Den vita döden, Mia Öström, Lilla Piratförlaget 2025, från 9 år.
Mia Öström briljerar som spänningsförfattare i ett gastkramande äventyr med ett snyggt och lättuggat språk.
Nästan allt påstås ha hänt på riktigt i mellanåldersboken om Sven som smyger ombord på en båt i Buenos Aires och ofrivilligt hamnar i en vetenskaplig expedition på väg till iskalla Antarktis.
Sven är en moderlös och känslig tonåring som just förlorat sin far. Till råga på allt tvingas han lämna sin älskade katt i flykten undan ett liv på barnhem. Nu är han på väg till Sverige där hans enda kvarvarande släktingar finns.
Tror han, ja.
Ständig fara
Jag ska till Sverige, jag ska bara ta en omväg, intalar han sig själv när han ombord på det knirkande, knarrande och knäppande skeppet tvingas handskas med ett gäng råbarkade sjömän, varav en riktigt ondskefull typ. Han gråter i smyg men biter ihop. Han kan ju ”snickra, laga mat och är bra på att lösa problem”.
Katten Chippy, kocken Cookie och snickaren och sjöbjörnen Harry gör livet lättare, men fartygschefens ord ringer i öronen: ”Farofylld färd. Bitter kyla. Fullständigt mörker. Ständig fara. Trygg återkomst osäker.”
Det där är bara förnamnet visar det sig.
Mia Öström håller läsaren i andlös spänning medan hon trappar upp dramat med alla dess skräckfyllda ögonblick och äckelkänslor. Den vita döden bygger på noggrann research om polarforskaren Ernest Shackletons expedition till Sydpolen år 1914, men kunskapen tynger aldrig. Med lätt hand skildras udda glädjeämnen och vidriga vedermödor.
En av Svens mer välkomna uppgifter ombord är att ta hand om de 69 slädhundar som ska föra de 28 männen mot det hägrande målet. Vad som händer med dessa trogna dragare är inget för en känslig läsare att vältra sig i.
Ett perfekt äventyr
Ja, jösses, detta är både eländigt och fyllt av makabra detaljer av illamåendeframkallande föda och skräckinjagande naturkrafter.
Sluta läsa? Nej, nej. Mia Öström har en rad spänningsböcker i sitt cv, men ingen lär slå denna. Den vita döden är ett perfekt äventyr med ett innovativt och otroligt snyggt och lättuggat språk. Det grönblå polarskenet dansar fram som en melodisk ton över himlen innan ljuset långsamt försvinner och natten ”äter upp dagen. Först i små nafs, sedan i allt större tuggor”.
Mot slutet biter jag frenetiskt på naglarna och hoppas innerligt att Sven som fått utstå så många fasor och febriga tillstånd ska hitta hem. Då slänger Mia Öström in en Rasmus-på-luffen-blinkning som får mig att andas ut. Ni vet Astrid Lindgrens lille barnhemspojke som vinner en vän i den varmhjärtade luffar-Oskar.
En skildring som lägger sig likt en varm filt om hjärtat.
Det gör vänskapen mellan Harry och Sven i Den vita döden också.










