Av Gunhild Arby

Några journalistkollegor i mitt förflutna bildade en gång en teatergrupp, Paradoxalteatern, som paradoxalt nog aldrig spelade någon teater men ändå hade ruskigt roligt under resans gång. Det där, inbillar jag mig, skulle ha tilltalat Ulf Stark, som älskade livets alla paradoxala roligheter.

Paradoxal – det vill säga motsägelsefull, absurd, oväntad, överraskande eller skenbart orimlig – är väl förresten Ulf Starks mellannamn?

Just sådan är ju handlingen i de starkska succéböckerna Jaguaren, Kan du vissla Johanna? Dårfinkar och dönickar, Min syster är en ängel och Djur som ingen sett utom vi. Ja, egentligen handlingen i varenda en av de 120 böcker, diktverk och filmmanus en av våra mest älskade barnboksskapare lyckades spotta ur sig innan han slutligen, allt för tidigt, rymde till sin bokhimmel.

Det snubbliga och skeva

Är det för övrigt inte rätt så paradoxalt (och roligt) att han, som så infernaliskt ogillade fokuset på ”nytta” i barnböckerna, det vill säga det snabbt förstådda, korrekta och välanpassade, själv ständigt pläderade för sånt som han ansåg var nyttigt.

Nämligen det till synes onyttiga: det skapande virrvarret, det snubbliga, skeva och det härliga. Och det hemska. Ja, allt ”det mörka, sorgsna och skrämda i våra själar”.

Jaguaren, ett av många samarbeten med bilderbokskonstnären Anna Höglund, tilldelades Nils Holgersson-plaketten 1988.

För Kan du vissla Johanna? fick Ulf Stark och Anna Höglund det prestigefyllda Deutsche Jugendliteraturpreis 1994.

Om att inte förstå

Ulf Stark var både som barn och vuxen misstänksam mot alla hittepåbarnböcker som i första hand ville lära ut något. Typ god moral, bra smak eller naturvetenskapliga fakta.

Inte för att han hade något emot fakta, nädå. Men han tyckte att lärdomsintentionen i den skönlitterära barnboken ofta gick hand i hand med förnekandet av fantasins kraft. Och med undvikandet av det han påpekade var livsnödvändigt i barnlitteraturen: berättelser om det svårförståeliga i sånt som vänskap, ondska, kärlek och barn och föräldrar.

Barns naturliga tillstånd är att inte förstå, och det bör uppmuntras, var hans fasta övertygelse.

Om detta föreläste och skrev han ofta. Han var en lysande och rolig barnboksdebattör. Ibland småilsken, ibland riktigt arg och sur över ”den korta livslängden på böcker” eller på ”den havererade kritikerfunktionen”.

De endimensionella barnporträtten i vissa bästsäljare kunde reta upp honom ordentligt. Skildringar av barn som bara är en enda sak åt gången, när de i verkligheten är så mycket mer på en och samma gång: nyfikna, lömska, jobbiga, fiffiga.

Minimemoar

När Lilla Piratförlaget nu samlat hans essäer och tankar i Man måste tänka på allt (en bok i förlagets serie Böcker om böcker som vill lyfta fram barnbokens konstnärliga kraft) är det en satsning som landar rätt i samtidens debatt om läskris och läslust.

I 14 matiga kapitel, flera på gapskrattnivå, propsar Ulf Stark på att fantasin ger berättelsen och tillvaron ”mening och smak av äventyr”. Han varnar för att ”präktifiering” – rädsla för svordomar, sprit och sånt som skaver eller är opassande – plattar till språket och jaget.

Därtill får läsaren en god och hejdlös bild av var dessa tankar och känslor kommer ifrån. Starks vindlande essäer utvecklar sig till en veritabel minimemoar om det uppfinningsrika barndomsjaget, den förvirrade tonåringen, den desillusionerade unge mannen i det politiskt korrekta 1970-talet och, efterhand, den fundersamme författaren.

Den tredje boken i Lilla Piratförlagets serie Böcker om böcker som ska lyfta fram barnlitteraturens konstnärliga kraft. I Bilderboksmakare berättar tolv av världens främsta bilderbokskonstnärer om sitt komplexa arbete bakom kulisserna. Hittills har ytterligare tre böcker utkommit i serien, utöver Man måste tänka på allt även Samtal med Kitty Crowther och Berätta med bilder.

Flydde till sagorna

Här och var i Man måste tänka på allt pågår mer och mindre fiktiva samtal med föräldrarna, även efter döden.

I nästan varje kapitel brottas Ulf med sin pappa, den regelälskande tandläkaren, som tyckte att böcker skulle lära en något och därför förordade Jules Verne eller Nils Holgersson åt sin motvillige yngste son. Den inbillningsglada telningen flydde dock snabbt till de irrande vandringarna och äventyret i Rasmus på luffen och till sin mammas efterlängtade högläsning av sagor, något den kunskapsvurmande fadern var högst avog till.

Pappan höll långa föreläsningar, predikade om ordning i kaos och om naturen, medan mamman spelade Tjajkovskij på pianot ”som om hon ville ha sommaren kvar för alltid”.

Det vimlar av liknande lyriska uttryck i boken. På var och varannan rad blir det tydligt att Ulf Stark började sin författarbana som poet.

Sagornas ord är som småstenar kastade i en damm, skriver han: de rubbar stillheten och framkallar känslor, minnen, fantasier och nya vågor, som skapar förbindelse med vår mytiska förhistoria och våra okända jag.

Hopplöst ljugande telning

Det vimlar av drastisk komik också. Roligast är kapitlet där lille Ulfs inbillningskraft når oanade höjder. Efter att ha förfalskat sin pappas namnteckning på ett olycksbådade uselt mattebetyg skryter han med detta inför sina klasskamrater så att läraren råkar höra och därför kräver kontakt med fadern.

Skräckslagen rymmer Ulf istället sin kos, blir några mil söderut upplockad av misstänksamma poliser, hittar snabbt på en fiktiv farmor, men blir av denna okända surkart snöpet avslöjad och återbördad till de lättade föräldrarna.

Redan här märks påhitteriet i det blivande författarskapet, och redan här står ambivalensen till pappan klar. Ulfs far suckar över sin hopplöst ljugande son men visar sig också besitta både värme och empati. Pappans återkomst i snart sagt varje kapitel är för övrigt helt okej med mig. Han är ganska kul faktiskt, vad lille Ulf än tycker om den saken.

Jag skriver för min pappa, för det barn han aldrig riktigt fick vara, och jag skriver för att skapa den förhöjda livskänsla som skönhet och humor ger, förklarar Ulf Stark, som fortsatte att prata och brottas med pappan långt efter dennes död. En fin bild av en komplicerad föräldrarelation. Vi är nog många som känner igen oss.

Glasklart och aktuellt

Möjligen misskände lille Ulf av och till sin far; pappan gav honom också Skattkammarön som liten. Just denna bok med sin enbenta sjörövare, vådliga skattjakt och illvilligt försåt är som gjord för att sväva ut på fantasins och äventyrets vingar, även om den faderligt lärande avsikten troligen var att visa på vad kvalitetsspråk är.

Några skavanker stör, och får läsningen att stanna upp. Exempelvis en del tillkämpade samtal med Gud och andra figurer i himlen. Något eller några kapitel hade dessutom kunnat utgå; det blir av och till lite väl mastigt.

Med detta sagt, Man måste tänka på allt är ett lyckat och rykande aktuellt tankegods om vad barnlitteratur kan och bör vara, förpackat i ett lyriskt och glasklart språk, proppat med typiskt starkska absurda roligheter.

Och om nu Ulf Stark fortfarande brottas med sin pappa däruppe i barnbokshimlen säger han nog ungefär så här: Den bästa barnlitteraturen tar oss till platser och tider vi aldrig upplevt, skapar dofter, lockar till skratt, gråt och till påhittighet, grunden till alla nya påhitt…

”…som solfångare, ubåtar, dikter och andra nyttigheter”.

12 mars 2025

Boken som 2017 fick Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Ett samarbete med finlandssvenska Linda Bondestam, 2024 års Augustpristagare. Ulf Stark som avled på försommaren 2017 tilldelades priset postumt.