Före detta straffången Jean Valjean rymmer på nytt undan förföljarna i Victor Hugos maffiga drama Samhällets olycksbarn. Som har en hel del gemensamt med övriga två presenttips. FOTO: Gunhild Arby
Till studenten: Två vassa äventyr och en robotklassiker
5 juni 2026
Av Gunhild Arby
Här är tre studentpresenter som räcker länge: två gastkramande äventyr och ett filosofiskt robotdrama, alla på olika vis lysande förkämpar för medmänsklighet och rättvisa.
Tonårsboken är inte död. Inte än i alla fall. Visserligen ger svenska förlag ut allt färre ungdomsböcker. Köparna sviker. Många unga föredrar hajpade BookTok-succéer på engelska. Till exempel amerikanska Sarah J. Maas romantasy-serie Throne of Glass.
För den som suckar över ensidiga val är det värt att betänka följande: En 17-åring som helt slutar läsa lär inte plötsligt kasta sig över djupare litteratur (eller böcker överhuvudtaget) när hen är 30. Men den som slukat lättuggad romantasy eller äventyrsserier som australiensiska Spejarens lärling som ung, oavsett om det skett på svenska eller på originalspråk, kanske gör det.
Möjligen väcks läslusten också hos den som hittar fram till nedanstående böcker.
Bara en av dem är officiellt kategoriserad som en ungdomsbok: sprillans nya klimat- och rättvisedramat Ilos av flerfaldigt prisbelönta fransyskan Marion Brunet, utgiven 2026. De övriga, Jag, robot av science fiction-pionjären Isaac Asimov och Samhällets olycksbarn av franska 1800-talskändisen Victor Hugo, skrevs ursprungligen för vuxna, även om de i dag också läses av många tonåringar.
Alla tre kan, på helt olika vis, sägas vara levande inslag i modern debatt, trots att två av dem gavs ut i helt andra samhällsepoker.
Laddat för AI-frälsta tonåringar
Jag, robot, Isaac Asimov, översättning Fredrik Liungman, Natur & Kultur 2025, från 15 år
Jag, robot slog igenom stort på 1950- och 60-talen. Den publicerades ursprungligen som ett antal noveller i amerikanska science fiction-tidskrifter. Som bok kom den ut 1950 och har sedan dess inspirerat mängder av filmer och böcker.
2025 gavs denna robotklassiker ut på nytt i Sverige i en snygg storpocketutgåva. En given studentpresent till alla som funderar på livet efter AI. Hur mycket kan man styra tekniken och vad gör man om/när den går överstyr? Och hur hindrar man hänsynslösa karriärister och mäktiga tech-bolag att diktera villkoren?
Jag, robot öppnar för oändliga funderingar kring sådana frågor. Dessutom är den av och till rätt kul. Särskilt kul är de kapitel där robotexperterna Mike Donovan och Greg Powell hamnar i knipa. Det gör de med besked. Inte minst när de av en skämtsam robothjärna blir instängda i ett hallucinatoriskt rymdskepp och ivägskickade till ett annat solsystem.
De stackars överarbetade teknikkumpanerna måste rådbråka sina mänskliga känslohjärnor för att överlista de hårt lagstyrda robotskallarna. Vilket leder till ett antal klumpiga klavertramp och argsinta replikskiften som gjorda för att älskas av tonårsironiker.
Häpnadsväckande språkblandning
Roliga är också beskrivningarna av den ständigt irriterade robotpsykologen Susan Calvin och karriäristerna i hennes omgivning.
Man behöver knappast vara robotpsykolog för att inse att författaren fått sin cynism/klarsynthet genom intim kännedom om en intrigerande forskarvärld. Asimov föddes i Smolensk i Sovjetunionen, men familjen emigrerade till USA när lille Isaac var tre år. Där blev han så småningom professor i biokemi och efterhand en oerhört framgångsrik författare.
Professorns språk i Jag, robot, är en häpnadsväckande blandning av naturvetarnörderi, litterära anspelningar, filosofiskt tankegods och serietidningsprosa. Ganska mycket hårdkokt svada förekommer i kapitlen med Donovan och Powell. Inte så lätt att översätta. De svenska ordvalen känns ibland lite fåniga, men möjligen är det så originalet är skrivet.
Milstolpe inom sf
2004 kom en film med samma namn som boken, en thriller i typisk Hollywoodstil, märkligt nog utan större likhet med bokoriginalet. Manuset utgår visserligen från robotologins tre lagar som Asimov och en sf-fantast myntade. Men det här är en actionrulle som saknar den filosofiska diskussion om relationen mellan människa och maskin som är så tydlig i Asimovs robotklassiker.
I filmen besegrar hjälten (hollywoodhunken Will Smith) de onda robotarna. I Asimovs bok är det litegrand tvärtom. Människan visar sig bli ett hot mot mänsklighetens överlevnad, medan maskinen/roboten målas upp som en framtida räddare.
En hel del snåriga utläggningar tynger delar av boken, men idén om robotologins lagar – de tre etiska regler som ska förhindra att robotar skadar människor – blev med rätta en milstolpe inom sf-kulturen.
Jag, robot ställer dessutom berörande frågor om vad det innebär att vara mänsklig i en värld av maskiner. Ja, och lanserar alltså tanken att man kan programmera maskinerna så att de blir mer mänskliga än människan själv.
Något som borde få varenda AI-frälst tonåring att gå i spinn.
Ännu ett häftigt omslag. Förstautgåvan i Storbritannien 1952.
Tidstypiskt skådespel som håller än
Samhällets olycksbarn, Victor Hugo, översättning Hugo Gyllander, bearbetad av Åsa Hjalmarsson, Sjösala förlag 2016, från 15 år
Många är de klassiker som gjorts till kassaklirrande blockbusters. Samhällets olycksbarn är en av dessa.
2013 tog Anne Hathaway hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll som den tragiska och hunsade Fantine i den senaste filmatiseringen av Les Misérables, bokens titel på originalspråket franska.
Berättelsen om den före detta straffången Jean Valjean och hans möte med en kallsinnigt avspisande omvärld har filmats flera gånger, men den som vill ta del av ett mästerverk om hur bristen på medkänsla med de mest utsatta påverkar ett helt samhälle bör kasta sig över detta äventyr i bokform. Som grädde på moset får man lära känna personerna och miljöerna ordentligt.
Lockade storpublik
Filmerna i all ära; de är spännande och tankeväckande, men Victor Hugos sätt att skildra svårigheten att handla gott i ett hårt samhälle är betydligt mer rafflande. Den eviga frågan om brott och straff belystes på ett för den tiden nytt sätt och blev ett starkt inslag i dåtidens debatt samtidigt som den tidstypiska romantiska inramningen lockade storpublik.
Sentimentalt och gammalmodigt? Javisst. Ändå: en nervkittlande och uppfordrande berättelse som får tinningarna att bulta av ilska och hjärtat att svämma över av medlidande.
Det repetitiva avvisandet av straffången i början av boken stegras till en intensitet som tv-serier eller filmer hittills inte förmått återge. Den tröstlösa kamp den utstötte tvingas utkämpa för att få den medmänskliga respekt andra tar för givet, iscensätts som ett grekiskt drama och ger en både brutal och ömsint bild av den eländige. Svårigheten att fortsätta på en annan väg än brottets när man väl är dömd blir tydlig.
Med flera sådana rytmiskt repetitiva inslag lyckas Hugo försätta läsaren i ett tillstånd av stark förväntan. Kort sagt: man vill veta hur det ska gå, och därför läser man vidare.
Känsloladdat för alla
En huvudperson som brottas med sig själv är förstås också betydligt intressantare än en mer endimensionell person. Inte heller polisspionen Javert skildras entydigt. Även han är en produkt av samhället, med egna tvivel och problem att brottas med.
Hugos roman kan ses som en historisk roman, en romantisk äventyrsberättelse, ett samhällsrealistiskt debattinlägg. Eller alltihop på samma gång. Den skulle, om den kom ut idag, betecknas som crossover-fiction, en bok som läses av både barn och vuxna.
Och som rena rama kvalitetssåpoperan för alla som gillar att frossa i maffiga skådespel.
Jag kan inte tänka mig en bättre klassiker för känsloladdade tonåringar.
Franskt dramatiskt bokomslag.
Närmast Hitchcocksk gastkramning
Ilos del 1, Marion Brunet, översättning av Marianne Tufvesson, Lilla Piratförlaget 2026, från 15 år
Marion Brunets framtidsserie Ilos – en trilogi – har vissa likheter med Victor Hugos stora roman Samhällets olycksbarn. Inte så konstigt. Fransyska Brunet som 2025 fick svenska Alma-priset, världens största barnbokspris på fem miljoner kronor, skriver i fransk tradition, inspirerad av musketörvänskapen i böckerna av Alexander Dumas och av novellisten Guy de Maupassants förmåga att skildra sociala orättvisor.
Ilos-trilogin skildrar utslagningen i ett vädersargat Marseille. Några blir vinnare och andra förlorare i staden som i klimatförändringens spår härjas av ständiga värmeböljor, tsunamier och kluster av farliga havsdjur. Vänskap vinns, sätts på prov. Och nödvändigheten av att slåss för det goda kontrasteras mot en hård verklighet.
Det blir en kamp på liv och död. Författaren har, precis som Victor Hugo, dragit utsattheten till sin spets. Även i Samhällets olycksbarn går ju människor under av tidens brutala krav.
Mördarmaneter och kärlek
Första boken i trilogin finns nu på svenska. Den inleds med att Nolanes älskade bror Gal dyker till sin död i jakten på ett eftertraktat objekt, beordrad till detta av den allhärskande Kommendörens underlydande. Föräldralösa Nolane är fridykare precis som sin bror. Nu blir hon besatt av att hämnas. Med kallblodigt mod nästlar hon sig in i maktens innersta krets.
Till bokens många förtjänster hör att den hänsynslöse Kommendören uppvisar vissa försonande drag. Nolane tampas med motstridiga känslor medan hon planerar sin hämnd.
Marion Brunet har inte bara temat om orättvis utsatthet gemensamt med Victor Hugo, utan också förmågan att skriva andlöst spännande. Ilos är också, precis som Samhällets olycksbarn, en kollektivroman. Många olika personer med varierande drivkrafter och drömmar dyker upp allteftersom. Är de helt enkelt för många, eller utvecklas deras personlighet i de två uppföljande delarna? Hursomhelst kommer jag inte riktigt nära någon av dem i denna första del.
Nolanes kärlek byggs inte heller upp med tillräckligt pirr innan den får sin första belöning i form av en kyss.
Å andra sidan drivs dramat framåt med en rasande energi. Här pratar vi närmast Hitchcocksk gastkramning. Actionscenerna skulle därtill göra sig perfekt i filmens värld.
Ruskigt läskigt blir det när Nolanes blivande kärlek, mästersimmerskan, i bokens början simmar rakt in i ett stim blåsmaneter med långa brännande gifttrådar medan Kommendören och hans anhang iskallt ser på.
Den sista leoparden
Skillnaden mellan fattiga och rika är ett återkommande tema hos Marion Brunet. Så också i Ilos. När fransyskan var i Sverige 2025 för att ta emot Alma-priset ur prins Carl Philips händer framkom det att hon gjort minutiös research för att ta reda på hur de ”ultrarika” lever. Någon hade till exempel ett dinosaurieskelett i vardagsrummet berättade hon.
I Ilos får följaktligen en av de vrålrika ungdomarna ha den sista leoparden i världen som husdjur. Författaren har också låtit en expert kontrollera om hennes skildring av ett översvämmat Marseille är rimlig.
Marion Brunet utnyttjar skickligt sin bakgrund som havskunnig seglare, medkännande socialarbetare och politisk aktivist för att skapa en trovärdig berättelse. Ibland minskar ändå min sympati för de inblandade. Varför till exempel förse motståndskämpen som slussar båtflyktingar förbi kustkontrollanterna med en sådan stereotyp barsk godhet?
Blinkning till Fem-böckerna?
Det får bli en mindre invändning. Jag kapitulerar slutligen inför detta lysande genomförda äventyr, en samhällskritisk thriller med vibbar från gamla franska mästare som Victor Hugo och Alexander Dumas, där kampen mot orättvisor och naturförstörelse står i centrum.
Orättvisor är något som tonåringar gärna grottar ner sig i.
Liksom mat. Lustigt nog tycks det i Ilos också finnas en blinkning till Enid Blytons Fem-böcker, där inte bara vänskapen utan också ätandet spelar roll.
Bon appetit!
Marion Brunet, en stark berättare som läses av både unga och gamla. FOTO: Gunhild Arby
