Poesi, mystik och vetenskap som får lite olika omdömen av barnboksportalen. FOTO: Gunhild Arby
Romantiken tar plats i naturboken
23 november 2025
Av Gunhild Arby
Naturboken förändras ständigt, ibland har den drag av aktivism, ibland dominerar rena fakta utan pekpinnar. I år har känslan, poesin och upplevelsen fått ta plats. Romantiken blommar. Med blandat resultat.
Javisst. Romantiken med dess fokus på skönhet, mystik och fantasi är på modet igen. Nationalmuseums stora utställning på temat förra året blev en stor succé, och i ungdomsboksvärlden regerar fantasy (med undergenren romantasy, en mix av sex, våld och äventyr).
Flera av årets naturbarnböcker har hakat på den romantiska trenden. Igen, får man väl säga, eftersom en ton av saga ofta har funnits i naturböcker för barn.
På annat sätt
Sedan 1960-talet har också hot mot naturen varit ett återkommande tema. Barnläsarna uppmanas titt som tätt att rädda världen. Forskare funderar på om detta kan väcka engagemang eller snarare skapa känslor av maktlöshet. De som varnat för det senare pekar på att konst som leder till reflektioner är ett bättre sätt att hantera kriser än verk som kan trigga ångest.
Vad ska man säga om det? Jo, att allt beror på hur det görs. Vem vet, hot och hjältediktning kanske kan bli mästerverk? Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta pläderade för att vissa saker måste man göra annars är man bara en liten lort. Vilket möjligen sått vällovlig kämpaglöd i unga hjärtan. Å andra sidan har jag inte lyckats upptäcka ett uns av sådan direktaktivism i Stefan Castas högkvalitativa naturpoetik. Eller i Monika Vaicenavicienés makalöst vackra, vindlande faktabok Vad är en flod?
De inspirerar, de med. Fast på ett annat sätt.
Taffliga, töntiga eller tråkiga naturböcker gör däremot ingen glad. Och präktighet eller beskäftigt gåpåarinnehåll får varken barnbokskritiker eller bokköpare att gå i spinn. Sådant finns också.
Barnboksförlagen håller hursomhelst upp fingret i luften och känner vartåt det blåser. Just nu är romantikvindarna särskilt starka, även om den nya romantiska naturboken skiljer sig en smula från den tidigare. Den rymmer till exempel mer av poesi än av saga, både i text och bild. Det visar nedanstående genomgång av fem naturböcker, fyra svenska och en brittisk.
Upptäckarlust
Så här kan det se ut i dem:
Växter reser sig ur jorden som skimrande spöken, vinden jagar fram över snötäckta bergstoppar, vildgräsens blommor svävar som dimma över marken, hösten tassar ljudlöst fram och den arktiska jättemaneten håller sig retfullt långt borta från de nyfikna polarforskarna.
Det doftar, låter, snöar och blixtrar i de fem hybridböckerna, som är en blandning av finstämt språk, fakta och fantasi. En del med övervikt åt fantasin, andra med mer fokus på fakta.
Och jo, det som någon barnlitteraturforskare efterlyst, finns här. Det vill säga ett innehåll som manar till reflektion om naturens många ansikten, och om människans förhållande till sin gröna omvärld. Fast med fokus på förundran och mysterium.
Och på ett stort mått av upptäckarlust, tack och lov.
Här är de fem med omdömen 1-5 fjärilar där fem är bäst och ett sämst.
Så gör man det osynliga synligt
Kom vinden!, Mimi Åkesson och Linda Bondestam, Förlaget 2025, från 0 år.
Omdöme: 5 
Vad är en vind? Hur illustrerar man ett sådant flyktigt fenomen? För de allra minsta? Jo, precis så här, vill jag utropa efter att ha plöjt detta lilla mästerverk.
Åh nej! Där for ballongen i väg från kalasbordet och försvann ut genom fönstret. Högt upp och långt bort. Som ballonger brukar göra.
Vilken tur att en påpasslig hund, stöpt i Linda Bondestams komiskt igenkännbara långnästa form, tar upp jakten på vinden. Ja, eller snarare på den lekfullt flyende, röda ballongen. Förbi stränder, uppför bergstoppar, genom vågor, skogar och över hus.
Osynliga krafter
I Kom vinden! får en uppmärksam läsare/åskådare följa vad som händer när osynliga krafter tar över. Mimi Åkesson nöjer sig med två ord på varje sida, varav ett alltid är ”vinden”. Det räcker, märkligt nog. En högläsare kan lätt lägga in varierande egna känslor i dem.
Förra årets Augustpristagare i barnboksklassen, finlandssvenska Linda Bondestam, utnyttjar på modernt vis både försätts- och eftersättsblad, det vill säga bilderbokens innerpärmar, till att sätta stämningen. Allra först en öppningsscen med ett vilt kalas i glada, starka färger. Till sist ett gäng sovande nöjda födelsedagsfirare i mysnattsblått.
Underbart samarbete
Otroligt mycket ryms i denna småttingbok till vindens lov och leverne. Ballongjakten blir ett äventyr i snöstorm, inuti snurrande läskiga tornados och mellan högt välvande vågor. Här märks också Linda Bondestams förmåga att göra stor komik av nästan ingenting. Den långnästa hundens uppsyn är obetalbar: förskräckt stirrande, nöjt svansviftande, oroligt omkringblickande.
Kom vinden! är ett underbart och sinnrikt samarbete som visar hur man med små och roliga medel kan göra det osynliga synligt. En av 2025 års bästa småttingböcker.
En naturbok? Javisst. Vinden påverkar otroligt mycket i vår natur.
Jakten går. Uppför berg och genom dal. ILLUSTRATION: Linda Bondestam
Döende skog får liv av drömska bilder
De döda trädens skog, Kristina Sigunsdotter och Alexandra Dahlqvist, Bonnier Carlsen 2025, från 3 år.
Omdöme: 4 
Trots en del invändningar blir det högt betyg för den ovanliga och fint genomförda idén att kombinera saga, dröm och vetenskap.
De döda trädens skog har blivit ett upplevelsedrama om en för många av oss fördold värld. Varför behövs de, alla ruttnande ekstubbar, grånande vedstammar och rotvältor. Hur många bor egentligen här, på dessa förvridna platser? Och hur beter de sig? Vad är det som lyser i sovande gläntor och vakar på urholkade trädstammar?
Här förenas fakta och poesi för att lyfta fram betydelsen av ett multnande som kan pågå i hundratals år.
Chockartat snyggt
Det är blånande natt i skogen när huggormen tar oss in till klibbiga mörka mossmarker. Vildsvin dundrar förbi, vätterosen ”reser sig som ett skimrande spöke”, björnmossans ”djupgröna stjärnor” lyser lika starkt som vresbokens vridna stam.
Bilderna lyser också. Natten är fylld av mättade blå toner. Neongröna klockgrodor, illröda tulpanskålar (det är en sorts svamp) och en skräckblek hornuggla bryter av det stora blå.
Illustratören Alexandra Dahlqvist har en mycket speciell stil som hon visade upp redan i mästerverket Boken om Insekter (Natur och Kultur 2024): I bakgrunden en enfärgad tapet med genomskinliga mönsterdetaljer. På tapeten målas sedan noggrant avbildade djur eller växter i klara kraftfulla färger.
Intrycket är slående, chockartat snyggt och fungerar verkligen som en kombination av dröm, saga och vetenskap.
Språkvirtuos
Augustprisade Kristina Sigunsdotter gör sitt för att i texten kombinera fakta med sagomystik och poetiska vändningar. Det går för det mesta väldigt fint; här jobbar en språkvirtuos. Dofter, syner och ljud manas fram i de döende trädens skog. Där vill man likt ormen slíngra tyst och försiktigt. Inte störa, men ändå hålla noga uppsikt över magnifik sotpraktbagge, hotande brandeld och hungrig hornuggla.
Därför är det synd att den poetiska rösten här och där bryts av den slitna frasen ”visste du att”, tyvärr ett alltför vanligt, beskäftigt uttryck i naturboken.
Okej, en ”visste du att” kan jag till nöds acceptera. Här räknar jag till fem! Möjligen känns det som ett snålt påpekande, men att hålla samma ton i en poetiskt utformad bok är en viktig sak för att stämningen inte ska gå förlorad .
Bokens framsida inger också tvekan. Färgerna, chockrosa och svartblått, gör vad de ska, berättar att innehållet är spännande och magiskt. Men ett antal utskurna hål på bokomslagets övre del känns omotiverade och förfular intrycket.
Plumpar som jag snabbt kommer över. Med sin förtrollande väv av fakta och drömsk mystik är De döda trädens skog en av de mest intressanta och vackraste naturböckerna i år.
Chockartat snyggt i en mycket speciell bildteknik. ILLUSTRATION: Alexandra Dahlqvist
Finstämt om myllret runt stubben
Rävens stubbe, Stefan Casta och Mattias Olsson, Opal 2025, från 3 år
Omdöme: 4
Berättelsen om en stubbe är en lärdomssaga om hur skogens ”osynliga hjältar” kämpar på under ett års tid. Ett mycket poetiskt år, men så är det också naturboksnestorn Stefan Casta som står för den melodiska texten.
Det är ett effektivt grepp att utgå från en enda plats, människa, ting eller händelse för att bygga en berättelse om en större värld som detta enda är en del av.
Författaren Stefan Casta har använt sig av detta grepp förut. Exempelvis i En blommas liv med lysande illustrationer av Sara Lundberg.
Det räcker förstås inte med ett grepp, det ska till ett gediget genomförande också. Och det har Stefan Casta och hans illustratörpartners – några av Sveriges bästa natur- och barnboksillustratörer – lyckats med gång på gång under drygt 40 år.
Nu är det dags igen.
70 års multnande
Rävens stubbe är en uppföljare till Svampskogens hemligheter som Stefan Casta gjort tillsammans med illustratören och konstnären Mattias Olsson. I båda är Skogen med stort S i fokus. I svampskogsboken har ett svampkollektiv huvudrollen. I stubbeboken finns en enda huvudrollsinnehavare. Låt vara med en mängd birollsfigurer i form av allt levande runt och i denna stubbe.
Ovanpå dess mossmjuka tak myser en rävhona i vårsolens gass. En rödhake ruvar i sitt bo strax under det utskjutande taket. En trött padda kommer traskande och slinker ner i en håla under stubben.
På sommaren svävar dimman över marken medan stubben långsamt multnar – det kan i vissa fall ta 70 år.
Eller, nej, det är alls ingen dimma. Det är gräset kruståtel som börjat blomma.
Stefan Castas ton är distinkt och varm; den flyter fint och är lätt att tycka om. Hans natur är besjälad, som den brukar vara i romantiska betraktelser. Under våren ”tänds de första blommorna i skogen”, ”hösten kommer tassande” och ”solen knackar på”.
Årstidsväxlingar
Många naturboksförfattare går bet på det som är en av Stefan Castas många talanger: att skickligt väva in fakta i berättelsen. Här gör han det igen, utan att det blir det minsta ansträngt. Häpet inser man hur mycket liv det finns runt skogens försynta doldis. Ändå hade jag gärna sett fler naturromantiska iakttagelser. Det hade skapat ännu större närhet och engagemang.
Illustrationerna blandar också fakta och känsla. Mattias Olssons hisnande lek med perspektiven sätter igång fantasin. I förgrunden gigantiska fågel, räv- och insektsnyllen. Längre bort silar ljuset in mellan trädstammarna i gläntan.
Man riktigt studsar till inför dessa jätteporträtt, som ibland på Beskowskt vis ramar in bilden. Och visst dras man in i denna skog, men jag saknar en klarare distinktion mellan årstiderna. Det mesta går i murriga höstliga toner. Var är sommarens grönskiftande kaskader och höstens brandgator? Vårens skimrande glädjefärger?
I texten syns årstidsväxlingarna tydligare. Det är synd att de inte märks lika mycket i bilderna.
Andra olssonska finesser märks desto mer.
På innerpärmarna har konstnären målat träsnittsliknande småbilder. På försättsbladen visas hur en fågel planterar ett trädfrö och på eftersättsbladen hur detta träd växer upp.
Det är otroligt tjusigt. Och fiffigt.
Rävens stubbe är kort sagt en fiffig bok som med sin konstnärliga utformning och sin varma poetiska ton väcker stor lust att upptäcka de multnande stubbarnas dolda myller.
Hisnande perspektiv runt skogens försynta doldis. ILLUSTRATION: Mattias Olsson
En melodisk upptäcktsresa genom hösten
En bok om hösten, Lena Sjöberg, Rabén & Sjögren 2025, från 3 år.
Omdöme: 3,5 
Drivna bilderboksmakaren Lena Sjöberg har likt barockmusikern Vivaldi gett sig på att tonsätta de fyra årstiderna – fast i text och bild. Precis som hos Vivaldi finns ett grundtema som varieras efter årets färger, ljud och smaker. Lockande och proffsigt, men inte riktigt helgjutet.
En bok om våren kom i våras. Nu är det dags för hösten. Vinterboken ges ut nästa år, liksom boken om sommaren. En titt i de två första visar att innehållet är en slags manual, en liten naturskola för allt som barn kan upptäcka, lära och göra medan året rullar på.
Samma rubriker återkommer, med varierat innehåll därunder, beroende på vilken årstid som spelas upp: Du och jag i parken, Klätterträdet i oktober/maj, I naturen på hösten/våren, Titta en nattfjäril/humla, Smaka på hösten/våren, Lyssna på hösten/våren och så vidare.
Grafiskt tilltalande
Emellanåt blir det återbruk. Flera av bilderboksmakarens stämningsfulla årstidsdikter och en del bilder har publicerats i tidigare verk. Inget fel i det. Allt hålls fint ihop med en färgskala i årstidens kulörer, i något blekta olikfärgade nyanser. Stora färgblock bildar bakgrundsvägg. På dem har placerats ut en spillkråka, virvlande löv, röda stövlar och annat höstlikt.
Grafiskt tydligt och tilltalande, men rätt så fritt från överraskningar eller något som står ut.
Den moderna kantiga grafiken bryts då och då av med mer romantiska inslag, och då blir det genast lite roligare. Lena Sjöberg har till exempel, likt en sentida Elsa Beskow, skapat en besjälad liten årstidsfigur: Lilla Hösten (som i de andra böckerna får sällskap av Lilla Våren/Sommaren/Vintern.) De übersöta blomknoppliknande småttingarna pryder de bedårande omslagen som säkert kommer att få en och annan unge att vilja kliva in i denna värld.
Känns i kroppen
Bäst fungerar det när bilderboksmakaren kommer riktigt nära sina fiktiva läsare/åhörare. När hon under rubrikerna Du och jag på bryggan, Du och jag i parken och Vad man hittar på stranden manar fram ett här och nu, så att samspelet mellan barnen och mellan barnen och naturen känns i hela kroppen. Eller när hon uppmanar oss att se. På hur svampar häpet tittar fram. Och lyssna. På prasslet från torra löv och på gässens trumpetande i fjärran.
Vissa faktauppslag roar däremot inte. Som så ofta i naturböcker staplas kortfattad information på varandra. Det är bildmässigt tilltalande och levande, men texten är för repetitiv och lyfter aldrig. Och borde man till exempel inte förklara för de små vad det innebär att pollen sprids? Enligt devisen: underskatta aldrig läsarens intelligens men överskatta inte heller hens kunskaper.
Jag lämnar årstidssymfonin med en känsla av att ha upplevt harmonier som fångar höstens skiftningar om än med ett gäng störiga toner. Gott så. En bok om hösten är en melodisk reseguide för alla förskolor som vill låta barnen upptäcka höstens poetiska natur och dess många lekfulla möjligheter.
I Beskows fotspår. Besjälad höst. ILLUSTRATION: Lena Sjöberg
Rasande rolig expedition till mytiska vatten
Jakten på den jättestora maneten, Chloe Savage, Opal 2025, från 3 år.
Omdöme: 5
Säg ordet expedition och varenda unge vädrar morgonluft. Säkert vuxna också. Alla åldrar lär få stort nöje av årets roligaste äventyrsresa upp till kalla farvatten där den mytiska arktiska maneten håller sig undan för ett nördigt forskargäng.
Den iver och nyfikenhet som forskarna under ledning av den envetna doktor Morley uppvisar påminner rätt mycket om barns detaljfascination och ihärdighet. Om att misslyckas, men försöka igen. Misslyckas än mer, men ändå njuta av undersökningen. Och inte ge upp i första taget.
Det är inte det enda som är genialt med Jakten på den jättestora maneten som fått flera fina priser i Storbritannien.
Upphovsmakaren, bilderbokskonstnären Chloe Savage, har en bakgrund i film-, tv- och operavärlden. Det märks. Det är ett teatraliskt äventyr som spelas upp under iskylda dagrar och norrskensglimmande natthimlar.
Plats på scen alltså för forskargängets vedermödor och vardagsslit ombord. Livet under det julröda fartyget visas också upp. Vi får se ett och annat som besättningen missar, vilket gör det hela väldigt kul.
Finns den på riktigt?
Ishavet lyser i skiftande blått, vitt och svart medan berättelsen rullar på. Doktor Morley har sedan barnsben drömt om att hitta den manet alla pratar om (ja, i alla fall i hennes värld), men ingen sett, den jättestora arktiska brännmaneten. Som vuxenläsare börjar man genast googla. Finns den på riktigt eller är den ett påhitt? Jo, den finns, även om den inte ser ut exakt så som Chloe Savage målat i sina lyriska akvareller.
Det finns en poäng med att huvudpersonen, doktor Morley, är kvinna. Chloe Savage har mött brittiska småpojkar som tror att en doktor bara kan vara en man. Det synsättet vill hon ändra på.
Jakten på den jättestora maneten är hennes debut. Det ligger massiv research bakom, men kunskapen tynger aldrig och det underliggande temat hålls ständigt vid liv: att hitta glädjen i resan, upptäcktsletandet, inte bara i ett fjärran slutmål.
Det där illustreras möjligen bäst av jättemaneten själv. Medan forskarna spanar in narvalar, späckhuggare och vitvalar i snöstorm och sol, efterhand alltmer besvikna över att inte se minsta skymt av sitt mål, tycks maneten helt leva i nuet. Lagom utom synhåll följer den nyfiket (eller retfullt?) den driftiga besättningens mödor.
Naturen tittar tillbaka
Tänkvärt på många sätt. Den natur vi så nitiskt kartlägger, hur påverkas den av vår framfart. Jag minns plötsligt uttrycket: ”om du tittar på ett träd tillräckligt länge, tittar det till slut tillbaka”, och blir full i skratt.
Tittar, det gör verkligen den här maneten med sina små, men uttrycksfulla ögon. Gömd bakom ett isberg glor den på de främmande besökarna. Dold under deras gummibåt – julröd även den – petar den på en nedsänkt håv. Forskarna märker nada. Till slut ger de upp den tröstlösa manetjakten.
Och då…
Ja, slutet kan tolkas lite hur som helst.
På väg dit kan barn och vuxna njuta av en komisk ishavsexpediton med storslagna vyer, exotiskt djurliv och märkligt välutrustade båthytter. Jakten på den jättestora maneten är ett romantiskt forskaräventyr som både lockar fram fniss och insikter om naturens egensinne och skönhet. Chloe Savage har skapat en genial bilderbok för nyfikna upptäckarsjälar.
Och sådana är vi väl allihop?
