Signeringsdags för sprillans nya Trollspegeln på Rönnells antikvariat i början av mars 2026. FOTO: Gunhild Arby

Av Gunhild Arby

Är inte detta lite dödsföraktande? Mitt under den laddade Beskow-debatten – diskussionen om nyutgåvor som bygger på litterära kulturarv – kommer Anna Höglunds Trollspegeln, en omtolkning av H.C. Andersen-klassikern Snödrottningen.

Sedan Beskow-debatten drogs i gång av Expressen-kritikern Margareta Sörensen har inläggen duggat tätt, både av oförlåtande och av mer försonligt slag.

Det började med att Sörensen i en recension av fjolårets Sagor om tomtebobarnen (en fristående fortsättning av Beskows Tomtebobarnen) varnade för en utarmning av kulturarvet.

Författaren Anna-Clara Tidholm spädde på med att kalla den nya boken för en kränkning, bilderboksforskaren Elina Druker och Muminkännaren Boel Westin vädrade sin oro över att originalfigurer och unik bilderbokskonst försvinner i glömska och plattas till, medan Bonnier Carlsenförläggaren Ulrika Caperius invände att litteraturen är full av nytolkningar som gjort klassiska figurer odödliga och att förlagets kulturarvsutnyttjande går hand i hand med satsningen på nya författarskap.

Sedan sa sig DN-kritikern Lydia Wistisen välkomna nya beskowuppföljare. Hon tyckte sig se dem som ett bevis på originalens klassikerstatus.

Står på egna ben

Och på Expressen håller man i gång debatten. Såklart. Beskow och konflikter är en given klickmagnet.

Men diskussionen är förstås intressant också av andra skäl. Inte minst för de barnboksskapare som funderar på hur klassikerna ska, eller inte ska, hanteras. Ett av de senaste inpassen kommer från Augustprisade Fabian Göranson. Han har illustrerat flera Pippi-böcker och skriver roligt om hur den väntade hatstormen uteblev.

Så var står Anna Höglund?

På egna ben får man väl säga.

Trollspegeln är en egensinnig skapelse av en bilderbokskonstnär som alltid gör något nytt och tänkvärt av sina eventuella inspirationskällor.

I sagornas  drömrike. ILLUSTRATION: Anna Höglund

Där händer det grejer. Rätt så oväntade och farliga. ILLUSTRATION: Anna Höglund

Själens och demoners spegel

Att Anna Höglund gillar att fortsätta i sina älsklingsföregångares fotspår, utan att för den skull plagiera eller fastna i plattityder, har hon visat tidigare. Hennes hejdlöst absurda Didi och Gogo väntar på bussen (2021) är en hyllning till favoritdramat I väntan på Godot. Skuggan, som kom 2024, byggde hon på H.C. Andersen-berättelsen med samma namn.

Trollspegeln är baserad på Andersens Snödrottningen, en saga som ligger bakom Disneys kassasuccé Frost och även har bildsatts av en oändlig massa illustratörer sedan den första gången gavs ut 1845.

Själva snödrottningen finns inte med i Anna Höglunds version.

– Hon passade inte in i berättelsen; det är spegeln som intresserat mig, avslöjade bilderboksskaparen under ett boksamtal på Rönnells antikvariat i Stockholm i början av mars.

I H.C. Andersen-originalet gör djävulen en spegel där allt gott förvrängs till ont. Men när smådjävlarna ska fara upp till himlen för att spegla Gud tappar de spegeln som går i tusen bitar. Pojken Kaj får en skärva i hjärtat och en i ögat och kidnappas av snödrottningen. Det blir upp till vännen Gerda att rädda honom.

En berättelse om vuxenblivande enligt många uttolkare. Anna Höglund gör däremot historien till en utvecklingsresa för en vilsen och plågad själ.

Ser allt i tonårssvart

De två huvudpersonerna, barnen Li och Lo, skils åt när Lo likt Kaj i Snödrottningen får en skärva i ögat och i hjärtat och genast börjar se allting i svart. Som en olycklig tonåring stöter han bort omgivningen och hatar både sig själv och andra. Sen försvinner han efter att ha följt efter en person han uppfattar som perfekt.

Precis som Gerda i originalversionen måste Li ge sig i väg på en farofylld robinsonad – en äventyrlig resa – för att hitta sin tvillingsjäl. Och precis som i äventyrets värld möter hon hjälpare och fiender på vägen.

H.C. Andersens saga är en rätt otäck och melankolisk historia, även om den slutar lyckligt. Anna Höglunds omtolkning är ljusare. Det saknas inte svårigheter och svärta under Lis färd, men äventyret piggas hela tiden upp av den höglundska absurda humorn, både i text och bild.

Med akvarell, akryl, kritor och lite collageteknik målar Anna Höglund en räddningsresa i ljuvligt (och lite hotfulla) svartblå toner. Detaljer och landskap i starkt lysande rött, grönt och gult ger liv åt resan. En resa där fantasi och drömmar blir en avgörande kraft att räkna med.

Boksamtal om H.C. Andersen och hans inflytande. Erik Titusson från Lilla Piratförlaget hade roligt med Anna Höglund. FOTO: Gunhild Arby

Den blå renen

I drömslottet får Li äntligen en glimt av vart Lo tagit vägen. Sen gäller det bara att grensla den lånade blå renen, skumpa i väg över ishavet och med hulkenliknande krafter (och kanske lite magiska rövarvantar) få upp porten till den iskalla Vinterstaden för att rädda vännen ur självömkan och frusen tystnad.

Sorgen får ta plats. Li gråter våldsamt. Lo gråter också. Faktiskt så mycket att skärvan i ögat lossnar och trillar ut.

– En fin bild av hur man tar sig ur en kris, tyckte Lilla Piratförlagets Erik Titusson som höll i samtalet med Anna Höglund på Rönnells antikvariat.

Och vem är det Li räddar? Sig själv? I en av de sista bilderna har barnen samma färg på tröjorna. En vink om att det rör sig om samma person som kämpar sig ur en nattsvart upp-och-ner-period i sitt liv.

– En bra saga ska man väl kunna tolka lite olika, sa Anna Höglund under boksamtalet.

Tolkningsmångfald

Trollspegeln är verkligen en dröm för den tolkningsglada. Här anas vibbar till häxan i Hans och Greta, till smådjävlar i medeltida kyrkokonst, till Hamlets blomstergalna Ofelia och till Ulf Starks överraskande orimligheter. Ja, möjligen också till Zacharias Topelius Sampo Lappelill, som också tar sig fram i en frusen vintervärld.

Kanske blinkas här till och med till Freuds drömfixering. I så fall är det en hyllning till H.C Andersen.

–  Jag är övertygad om att han hade öppna kanaler till sitt omedvetna, sa Anna Höglund till den Andersen- och sagoälskande publiken i Rönnells bokhandel.

H.C. Andersen-frälst publik. FOTO: Gunhild Arby

Fullträff. Igen.

Enda frågetecknet är den spöklikt ”perfekta” mannen i ljusblått och vitt. Vem är han? En börshaj? En AI-klon? En mobilfixerad influencer?

Men varför tolka alls? Det räcker så bra att slå följe med Li på den vindlande floden, vila ut i det drömska slottet och bli lite lagom skrämd av attackerande troll och isiga vinterstadsgator innan gråten löser upp våndorna och gör allt bra igen.

I Anna Höglunds Trollspegeln kan man låta sig omslutas av sagans värld medan man fnissar åt dumma demoner och rörs till tårar av självuppoffrande vänskap. Ännu en fullträff för en av Sveriges mest egensinniga bilderboksskapare alltså. Precis så här ska ett litterärt kulturarv hanteras.

26 mars 2026

Sagans början. Med levande bokstavsinledning. ILLUSTRATION: Anna Höglund

Slutet gott, allting gott.  ILLUSTRATION: Anna Höglund

Rönnells bjuder in till sagosamtal. FOTO: Gunhild Arby