Av Gunhild Arby

Medan världen lärt sig stava till Hormuzsundet har Peimaneh Mollazehi kämpat med oron för släkten i Iran, med sina ständiga självtvivel och – fem år efter skrälldebuten – med att hitta tid till det livsviktiga skrivandet.

Den senaste boken – det har blivit två till efter debuten som hon i konkurrens med Augustvinnare och storsäljare fick Barnradions bokpris för – heter just Det viktigaste. Men det är inte det viktiga skrivandet det handlar om, utan om en liten flicka som vill att mamma ska stanna hemma, i stället för att vara ute på gatorna och demonstrera mot förtrycket i Iran.

Visst, frihetskampen i Iran är förstås livsfarlig. Ändå kan varenda förälder, även i fridfulla länder, känna igen sig i den konflikt som Det viktigaste sätter fingret på. Vad gör man när jobbet eller engagemanget drar och barnen vädjar om ens närvaro. Vad är viktigast? Går det ens att välja?

Svårt dilemma

För Peimaneh Mollazehi har engagemanget kostat.

19 år gammal kom hon till Sverige, kär och nygift med en iranskfödd man, bosatt i Stockholm. Tillsammans drev de en tid en radiostation för att lyfta fram det hotade språket i hemtrakten Baluchistan, en fattig region där fredliga protester mot regimen mötts med hårda våldsamheter. Efterhand hamnade fokus också på att höja rösten för ett demokratiskt Iran.

I Det viktigaste har Peimaneh använt sig av sin dotters ilska över föräldrarnas politiska engagemang som hindrat resor till Iran. Några gånger har morföräldrarna kunnat träffa sina två svenska barnbarn, men det har fått ske i Dubai och Turkiet.

– Jag föreställde mig aldrig att mina val skulle påverka henne så mycket. Det är ett svårt dilemma. Man vill följa sina ideal och så får man stå för konsekvenserna även om de är smärtsamma, säger hon när vi ses en iskall vårdag på biblioteket i stockholmsförorten Spånga.

Grubblerierna har kommit som ett brev på posten: var det rätt att flytta, att skaffa barn i ett annat land, där barnen inte har tillgång till den närmsta släktens kärlek och omsorg?

Krig ingen lösning

För tillfället gäller grubblerierna den milt uttryckt upptrissade situationen runt Hormuszundet. Hemstaden Iranshahr, en torr ökenstad, är inte utsatt för USAs bombningar. Men staden ligger bara fyra timmars bilresa från Omanbukten, där kustorter anfallits och tusentals fartyg ankrat upp i väntan på att få återuppta transporterna som förser en stor del av världen med olja och gas.

– Jag har full respekt för dem i Iran som ville att Trump skulle attackera. De säger att regimen dödar fler än kriget. Men ett krig är aldrig lösningen och jag kan inte säga att jag vill ha krig, för det är inte mig bomberna faller på. Men så fort du säger det anses du vara med regimen.

Hon har vänner som tvingats fly från sina hemorter. Hon får svårt att andas, säger hon, när hon läser deras brev om det dagliga krigshelvetet: oron för bomberna, hur det börjar bli ont om mat. Hoppet som förbyts i depression och uppgivna tankar: ”det finns ingen utväg, den här regimen faller inte”.

Och släkten i Iranshahr?

– Vi är duktiga på att ljuga för varandra. Jag säger att jag mår bra och de säger att vi snart kan köpa biljett och komma dit.

Bilderboken Det viktigaste (från 3 år) kom ut 2024 och är högaktuell. Handlar om protesterna i iranska regionen Baluchistan ur en liten flickas perspektiv.

Lotta Geffenblad har illustrerat och vinnlagt sig om att få med de baluchiska textilierna, broderikonsten som Unesco klassat som kulturellt världsarv. När männen inte får jobb försörjer kvinnorna familjen med att brodera.

Bibliotek är hemma

Oron syns inte utanpå. Hon ger ett tryggt och varmt intryck när hon kliver in på biblioteket nära hemmet. Har just avslutat ett telefonmöte med jobbet, en yrkeshögskola i centrala Stockholm där hon arbetar som vårdlärare; hon är sjuksköterska i botten.

Bibliotek är för övrigt också hemma. Hon ”förälskade sig” i alla bibliotek när hon kom till Stockholm. Som liten vågade hon aldrig besöka det lilla bibliotek som fanns i hemstaden, men hon slukade alla böcker som vänner och en av bröderna försåg henne med. Mest kärleksromaner och deckare, trots att de senare gjorde henne så rädd att hon inte kunde sova. Iranska översättare är väldigt duktiga, påpekar hon, så det fanns inte brist på litteratur utifrån.

Särskilt två romaner – Jane Eyre av Charlotte Bronté och Borta med vinden av Margaret Mitchell – gjorde starkt intryck.

Hon var tretton år när hon hemma hos en kusin fick en delvis sönderriven Jane Eyre i sina händer.

 – Jag minns den dagen, det ögonblicket. Jag tänkte: det här är litteratur, sånt här vill jag läsa. Det skakade om mig.

Kontrast till imamernas hot

Romangestalterna Jane Eyre och Scarlett O´Hara i Borta med vinden blev förebilder. De visade att kvinnor kunde vara självständiga.

– Det blev en sådan kontrast mot att höra imamerna prata om att man som kvinna inte skulle synda och att man skulle brinna i helvetet om man visade håret.

Mellan censurerat material och religiös propaganda kunde hon på iransk TV under 90-talet också se Alfons Åberg-filmerna och Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Liksom en filmatisering av den franska barnboksklassikern Den lille prinsen, en filosofisk saga om vad som är viktigt i livet.

 – När jag såg de här filmerna som var så annorlunda jämfört med allt skräp som visades kände jag ”så här kan man också tänka”.

Förälskad i bibliotek. Läser massor, skriver massor, stryker massor. Berättar roligt hur hon lyckades få sin debutbok antagen med hjälp av ”babbel” och tjat.  FOTO: Gunhild Arby

Resor viktiga för barn

Skrivådran, varifrån kommer den? Hon vet inte, men tror att hon vill berätta ”andra människors berättelser”. Hon glömmer aldrig ansiktsuttrycket på flickan som inte kunde få dialys därför att föräldrarna inte hade råd, hon minns klasskamraterna som blev bortgifta i 14-årsåldern: ”Plötsligt var de bara försvunna.”

Det hade kunnat vara hon. Grannen, dubbelt så gammal, friade när hon var 16 år. Mamman funderade på saken, men pappan vägrade. Det var också pappan som tog med familjen, fru och fem barn, på resor över hela Iran. Det var ovanligt, säger hon.

– Pappa älskade att resa. Han sa ”jag visar er så mycket jag kan, så får ni upptäcka världen själva”. Det där bär jag med mig. Jag har också sett hur viktigt resor är för dagens barn.

Till Iran har hon inte vågat återvända sedan 2005. Risken att bli fängslad finns alltid. Hon är rädd.

– Det är därför jag skickar i väg alla mina karaktärer på resor, säger hon med ett skratt.

Trovärdiga barnporträtt

I debutboken Den riktiga solen har tolvårige Salman bespetsat sig på en Spaniensemester. Djupt besviken och arg får han istället packa väskan till Baluchistan dit familjen beger sig för att hjälpa utsatta släktingar. En utvecklingsroman som hittills sålt i 6000 exemplar. Den siffran kommer nästan inga debutanter i närheten av.

I alla sina tre böcker kliver Peimaneh Mollazehi in i barns ilska, glädje och sorg och återger det så trovärdigt att det känns alltigenom äkta. En svår konst. Hur gör hon?

 – Barns tankar och känslor intresserar mig väldigt mycket. Jag umgås med barnperspektivet, träffar barnen i min mans släkt. Men herregud vad det är svårt. Jag skriver massor, stryker massor. Läser massor. Allt. Lånar massor. Hälften blir inte läst.

”Babblade” i varenda paus

Vänners kritiska argusögon och onlinekurser ledda av exiliranier i Tyskland och USA har också hjälpt. Av kurserna har hon lärt hur viktigt det är att inte slarva, inte nöja sig.

Men när hon säger att hon ständigt tvivlar på sin förmåga, att hon kämpar med rösterna i huvudet som säger att hon inte duger; att hon bara haft tur som fått pris, är det först svårt att tro henne. Hon har en inre glöd, ett driv, som lyser igenom, både i ögonen och i leendet. Skrattar ofta. Berättar väldigt roligt om hur hon efter att ha fått nej från alla förlag såg till att hamna på samma konferens som Lilla Piratförlagets chef, barnboksförläggaren Erik Titusson, och där mer eller mindre överföll honom med ”babbel” i varenda paus. Till och med när han var på väg till toa.

Först i sista pausen vågade hon fråga om han ville läsa hennes manus. Sen mailade hon varje månad för att påminna om att han lovat läsa.

– När jag väl gjorde det blev jag så gripen, säger Erik Titusson i dag. Det var en berättelse jag aldrig läst förut, med så många intressanta lager och teman.

– Jag tror att han tröttnade på mitt tjat, säger Peimaneh och skrattar igen.

”Glädjen efter ett pris håller i sig i några veckor men det är stunden när man skriver en jättebra scen som är det värdefulla. Skapandet är drivkraften.” FOTO: Gunhild Arby

Betydde allt bli bekräftad

Som många debutanter hade hon trott att boken i princip var klar när manuset var inskickat. Det tog ytterligare nio månaders hårt jobb.

Hon minns hur hon satt med sina två förläggare som nagelfor minsta punkt och kommatecken.

– Jag kände mig så tacksam mot dessa människor som talade om mina påhittade karaktärer som om de trodde på dem. Och vilket tålamod de hade. Hur de hela tiden strävade efter kvalitet. Inte sopade ens små justeringar under mattan.

När Den riktiga solen väl kom ut 2020 möttes den av blandad kritik, men vann snart barnens hjärtan. 2021 fick Peimaneh Barnradions bokpris av ett gäng sjätteklassare som valde ut just hennes bok bland fem nominerade. Bland medtävlarna fanns kritikerhyllade Jenny Jägerfeldt, Cina Friedner och bästsäljande Fula tjejer-trions författare

– Det betydde allt. Att bli sedd och bekräftad. Jag drömde om det redan som liten, började skriva som tioåring, men vågade inte tro på mig själv.

Priset gav henne inbjudningar till skolor i hela Sverige. Och pengar och skrivtid så att hon kunde göra klart de två bilderböckerna, Azins längtan och Det viktigaste, båda illustrerade av prisade bilderboksskaparen Lotta Geffenblad

Om det livsviktiga skrivandet

Flera nya berättelser, inte bara om Iran, ligger och skvalpar i datorn. Orättvisor är sånt hon går i gång på. Och vänskap. ”Vad gör man med förlusten av en vän? Alla har någon gång blivit sviken, det är universellt.”

Skrivandet har också blivit ett sätt att fly, att bearbeta saknaden efter släkten, att inte hamna i depression, fastna i ett svart hål när sorgen slår till. Hennes andra flicka dog i magen bara en dag innan hon skulle föda fram henne. Det var då hon insåg att skrivandet var livsviktigt för henne.

– Jag skriver för att överleva i denna världen.

Och beröm, priser?

– Glädjen efter ett pris håller i sig i några veckor men sen är du tillbaka till berättandet. Det är den stunden när man knäcker koden, skriver en jättebra scen som är det värdefulla. Det är själva skapandet som är drivkraften.

Barnen, en pojke på 14 och en flicka, 15 år gammal, har vant sig vid mammas skrivliv. Heltidsjobbet kräver sitt, så det blir helger, kvällar och semestrar. Hon drar ner på nöjen och städning, skippar träningen och längtar hett efter att nån gång få skriva utan ständiga avbrott.

Och efter ett Iran, fritt från krig, förföljelse och religiösa påbud.

Ingen vet vart utvecklingen tar vägen framöver. Så varför låter hon Det viktigaste sluta som om allt löst sig? En smula plötsligt kan jag tycka.

 – Vi behöver det här hoppet om att det blir en förändring. Det är för min egen skull också. Jag drömmer om att få träffa mamma och äta hennes mat i Iran.

18 april 2026

Azin är en liten fågel, väldigt lik ett barn, som ogillar förbudet mot att flyga. Azins längtan (från 3 år) är Peimanehs andra bilderbok. Hejdlöst roliga illustrationer av Lotta Geffenblad.

Signering av den prisbelönta debutboken Den riktiga solen (från 9 år) under evenemanget Bokhelgen i Stockholm våren 2022. FOTO: Gunhild Arby